Ett inlägg till mig själv för framtida hopp.

Jag märker att jag mer och mer börjar använda det här forumet som en slags ventil över hur jag känner mig, och när jag mår dåligt. Och det är även så detta inlägg fötts.
Det här är ett inlägg riktat till mig själv, ett öppenhjärtligt men väldigt svårt sådant, med hopp om att det vänder och att jag när detta sker, kan titta tillbaka på det jag nu kommer skriva och försöka förstå varför. Varför jag?
 
Jag känner mig misslyckad. Det är ett starkt ord. Men jo, det känns som att jag misslyckats på ganska många plan faktiskt. Var det verkligen såhär det skulle bli, livet? Det känns inte så när jag ser tillbaka på mig själv för några år sedan. Jag var ju Linnea som var driftig, arbetsvillig, skrattade mycket, gav inte upp i första taget, hade förhoppningar, mål och jobbade för dessa mål. Jag såg till att även behov blev tillgodosedda och genom detta så kunde jag även vara en bra person gentemot mina nära och kära.
Inget av det där finns kvar. Allt är som bortblåst.
Ända sen jag flyttade tillbaka till Sverige med min nya färska familj så har det varit en kamp. Och visst, livet är en kamp ibland och man måste jobba sig igenom det. Men hur långa ska kamperna vara? När ska det liksom vända?
Sen 2012 har jag sökt säkert 100 jobb, varit på tiotals intervjuer, skrivit metervis med personliga brev för att kunna återgå till arbetslivet. Det enda jag fått tillbaka där är telefonsamtal och mail med: Tack, men nej tack.
Sen 2012 när vår första son föddes så har det varit en kamp fram och tillbaka med svåra eksem, sömnlösa nätter, jag som ensam fått dragit hela lasset då jay jobbat borta på veckorna under hela första sommaren. Sen kom en till liten grabb och tvåbarnschocken på det. Och just nu lever jag i bubblan som heter "Travis i världens värsta trots och Kai i separationsfas". Jag ska vara helt ärlig. Jag är less på mina barn. Får man säga så? Ja jag säger så nu. Det finns inget tålamod kvar, trots att en ny dag gror och ny energi har laddats i kroppen. På tre sekunder så är vi i konflikt, jag och T. Varje, varje dag.
Jag har tappat bort en vän under tiden känns det som, Men sådant ska jag väl inte endast lasta på mig själv, sådant är man två om, men det känns väldigt tråkigt.
Mina egna behov, sånt som jag mår bra av att göra, det har jag också tryckt bort, eftersom det finns andra som behöver mig bättre. Fast behöver man inte sig själv allra mest och först?
 
Vad leder denna ständiga kamp till? Jo den leder ju till ett misslyckande som mamma, där jag numera endast är mamma till titeln men i övrigt så det tilt just nu. Det leder till ett misslyckande som flickvän eftersom Jay får sig en känga av det som ruvar under min yta. Det leder till ett misslyckande som mig som person eftersom varje nej jag får utifrån samhället desto mer tillbakadragen blir jag. Jag kryper tillbaka till min mammahåla, som inte funkar, och stannar där. Jag som vågade det mesta när det kommer till att ta kontakt, "ta det jag vill ha"-mentaliteten i arbetslivet, det är begravt. Jag har blivit feg, liten, omotiverad.
 
Och vad finns då kvar tillslut? När motgångarna bara löser av varandra? Ja, ett ihåligt skal.
Jag kanske skrattar på utsidan men det är ganska mycket ett ekade tomhål där inne.
Jag vill vara någon mer än morsa, jag vill arbeta, jag vill göra saker för mig själv, med mina vänner. Jag vill känna mig behövd av vuxna människor, inte bara barn, jag vill kunna bidra med min kunskap och erfarenheter.
 
Jag vet, det här blev ett otroligt personligt och väldigt privat inlägg.
Det är inget fiska-efter-smekningar-inlägg. Det är ett försök av mig att försöka förstå, hitta en röd tråd.
De sägs att man får bara det man klarar av. Men jag tycker jag har bevisat den devisen redan flera gånger om.
Det borde få ett slut nu. Jag är värd det.

Ut med barnet NU!

Nä nu är jag less på det här! Nu har fötterna och händerna börjat svälla också! Fick tvåla in fingret i morse för att få av mig ringen jag haft på konstant i nästan 12 år. 

I morgon börjar operation: ut med ungen. Då ska jag jogga ner på stan, köpa hallonbladste, halsa 4-5 koppar i timmen samtidigt som jag tänker måla om hallen OCH putsa fönstren i väntan på att Jay kommer hem så han får, ja helt enkelt sätta på mig. Det funkade ju sist. Ett bakifrånskjut på kvällen och så gick vattnet på natten. 

Lillebror måste komma ut nu, jag måste få min kropp tillbaka. 9 månader har faktiskt gått. Och de sista två är det fanimej inget glammigt över alls. Jag menar: vara stor som ett jävla hus, gå som jag just passerat 94 och genomgått en höftledsoperation, läcka Gud-vet-vad vid varje nysning, hastig resning eller vändning i sängen och inte kunna lyfta upp sin son eller kunna hjälpa honom att knyta skorna. Och vore det för mycket begärt att få ha en navel igen liksom?! 

Nej, enough! 

Det är kul attt argumentera med onödiga personer

Alla dessa köp och sälj sidor som florerar på Facebook, är något även jag anammat lite. Det är väl i första hand två sidor jag scrollar igenom dagligen. Den ena är heminredning och den andra är barnartiklar här i Jämtland. Den förstnämnda funkar skitbra tycker jag, och jag har gjort en del fynd och fått en del av mina grejer sålda. Så kommer vi då till den med barnartiklar..... Där har det gått över styr! Reglerna som man som accepterad medlem SKA läsa innan man börjar kolla på allt skit folk säljer måste vara tjockare än Svea rikes lagbok. På heder! Det är så mycket saker man inte får göra på denna sida och bryter man mot dessa patetiska regler så blir det konsekvenser utav det. I form av varningar. Och efter ett visst antal varningar så blir man avstängd på obestämd tid av de personer som är grundare av facebook... nej vad säger jag. Jag menar självklart de som tagit på sig frivilligt att se efter en sida på F A C E B O O K. Alltså helt vanliga dödliga människor.
 
Denna sida är jag fortfarande medlem i, men inte längre för att köpa en overall i bra skick att ha på dagis eller en barnvagn utan mer för att ibland då och då få lägga mig i och argumentera emot dessa regler. Men det finns ju även regler för detta kära läsare. App app app, tro inte att du har yttrandefrihet eller att ordet och åsikterna är fria i den stora världen på facebooks köp&sälj barnartiklar inte. Nej, säger du dig det minsta emot så blir du likt en snabb, svidande rakhöger bli varnad. Jag vet inte för vad egentligen, osportsligt uppträdande?
Eller om du är som jag, lite flink i skriften och kan uttrycka dig på så vis att kommentaren i sig inte är varken kränkande mot någon enskild person, inte hets mot folkgrupp, inte innehåller svordomar eller andra hemskheter så tar sig dessa administratörer helt enkelt sig friheten att ta bort din kommentar och endast låta sina egna ( helt idiotiska ) kommentare och svar på tal, stå kvar.
 
Varför jag bryr mig alls om detta kan man ju fråga sig? För att det är roligt. Jag gillar att argumentera med folk som är ... ja.. dumma i huvudet helt enkelt. Det gör min dag lite. Jag bara längtar efter att få höra ett brummande i telefonen om en diskussion är igång bara för att mötas av ett svar som sägs: "Detta är inget du behöver dyfta ( nä inte det ordet, det är för avancerat för dessa presidenter ) öppet i denna grupp utan vill du oss något och har synpunkter så får du maila oss privat."
Jag har då mailat privat utan att få svar och upprepar då mina undringar och funderingar över de helt ologiska regler som finnes helt öppet för alla att se igen, och får då samma svar tillbaka eller så tas kommentaren bort. Det är ju briljant ! Tänk om dessa personer drev ett riktigt eget företag och agerade på detta sättet. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att om jag skulle få för mig att studera vidare inom min utbildning och börja forska och skriva en D-uppsats så skulle detta vara ett intressant ämne.
 
Slutligen vill jag säga till er admins som sitter och gnäller att ni inte har någon tid till annat än att bevaka sidan så den sköts enligt era Hitler-fasoner: LÅT FOLK BARA FÅ KÖPA OCH SÄLJA FRITT DÅ! Så som man gör på alla andra sidor i hela jävla världen. Det är du som köpare och du som säljare som skall komma överens om pris, plats, byte, mellanhänder, pengar you name it. INTE NI! Och sen som svar till alla gånger jag fått svar på frågor jag har haft med kommentaren: "Det var en onödig kommentar Linnea"  så säger jag: Ni som personer är onödiga.
 
 
Egentligen skulle jag inte skriva det här inlägget, utan jag skulle berätta om när jag köpte en byrå av en kille i förrgår och var helt säker på att jag visste vart adressen där han bodde låg, så jag var där och snurrade med bil utan att alls lyckas finna nummer 51b. Tills det plötsligt gick upp för mig vart adressen låg.....  nämligen ungefär 50 meter från där jag själv bor. Bara tvärs över lekparken. Jag kunde i princip se byrån från mitt vardagsrumsfönster in genom hans. Jag hade alltså inte behövt ha en mamma som kom in tidigare innan hon skulle jobbat natt för att låna ut bilen i 10 minuter och se efter en Travis som ( INTE ) sov. Bra Linnea. Bra. Tuttarna läcker ju, får man då skylla på amningshjärna?