Lika men ändå så olika

Mina pojkar har passerat 1,5 samt 3,5-års ålder nu. Det känns som någon slags stolpe på nått vis. De är på väg att båda bli stora på olika vis. Travis ska fylla 4 år! Kai ska bli 2! 

Bröderna brothers som är så olika men som hyser en fantastisk kärlek till varandra mellan slag och vrål. 

Travis är känslosam, har lätt till tårar, är lite av en orolig själ som andra kan ha svårt att komma inpå livet och han är väldigt överbeskyddande mot sin lillebror. Han pratar ofta om att han inte vill att jag, pappa och Kai ska försvinna så han blir själv, och så fort han inte ser kai om vi är ute så måste han göra klart för sig att han inte försvinner för han skulle bli ledsen då. Och då kommer det ett par tårar bara han tänker på det.
Hans bästis är mamma. 

Kai å andra sidan har ett temperament som en engelsman men också den öppna, vi-är-generösa-med-kärlek mentaliteten som en engelsman. Han har noll tålamod, måste kramas flera gånger per dag och ser upp till sin storebror som om han vore en gud. Han är glad mest hela tiden så länge inte brollan snor hans saker. Hans bästis i hela världen är pappa. 

Jag tycker ingen av mina barn utseendemässigt är kopior av mig eller Jay men när det kommer till deras personligheter är det slående. Travis är en kopia av mig och det är därför vi så ofta hamnar i konflikter med varandra. Vi anser oss ofta ha rätt och har svårt att be om ursäkt. Vi älskar djupt men har svårt att visa det offentligt. Vi tänker mycket och oroar oss i onödan. Vi är riktiga läshuvuden och gillar inte att sova själva.

Kai är en kopia av sin pappa. Där finns det inget stopp i hur mycket man kan ösa kärlek omkring sig. De två är fullkomligt osjälviska och sätter andra framför sig själva. Kort temperament som kan bryta ut i ett världskrig på 1 minut, men är alltid de som sträcker ut fredshanden först. 

Det är häftigt med DNA. Hur allt faller ut och vad som blir resultatet. En sån pricksäker blandning av vad jag och Jay är och samtidigt helt egna personer. Kai tex är en riktig liten komiker. Han vill få folk att skratta. 
Det känns ju som man fått en av varje. En liten jag och en liten Jay. Hur blir det om man får ett tredje? Fjärde? Hur mycket olika kombos blir det då? 

( Se på tusan! Ett blogginlägg ) 




Spännande morgon

Helgmornar är alltid spännande. Jag, Jay och Travis ligger alltid kvar och drar oss lite längre än Kai. Honom hör vi ( läs jag, Jay sover och Travis bryr sig föga ) hålla på där ute i lägenheten. Ibland är det tyst = bad sign, och ibland surar han och gnäller = Good sign, då är allt som vanligt typ. 

I morse hade det där gringnället från köket en smula panik i sig så jag masade mig upp och synen jag möttes av... Finns tyvärr inte på bild eftersom jag istället fick panik. 

Från hallen ser jag Kai hänga med överkroppen på köksbordet. Benen hänger ner i det fria då sittbänken han klättrat upp på för att nå bordet har ramlat bakåt. På golvet nedanför ligger fruktkorgen med all frukt på golvet och på bordet ligger vasen med helgbuketten utspridd över hela bordet och blomvatten som runnit ut över hela bordet och ut och över min son som varken tar sig upp eller ner och vidare ner på golvet. 
Jag förstår att han ville ha en förälder till undsättning faktiskt. Och det var troligen ett annat rop på: Jag är hungrig, ge mig frukost! 

Ja mer spännande än så blir det inte kl 07.10 en lördagsmorgon faktiskt. 


Det var alltså här han hängde från kanten istället för att sitta ner fint med sin storebror.




Dygnet har för lite timmar!

Sommaren tog liksom abrupt slut i söndags och hösten tågade in i Östersund och vårt hem. Vanligtvis brukar jag få lite ångest när detta händer då jag tycker det är alldeles för kort tid kvar till jul och att den nalkande vintern alltid stannar för länge. Men inte i år. För med den nya årstiden så har även jag börjat på ny kula. En helt ny kula dessutom.
Förra veckan var det inskolningsvecka för Kai. Den har gått helt smärtfritt och ungen har inte fällt en enda krokodiltår vid lämning. Dock är det ju en helt ny vardag för honom också så han har varit väldans trött och gnällig och som grädde på moset så är tand nummer 13 och 14 på väg ut. Men det har gått bra. Det har även gått över förväntan för Travis att komma tillbaka på förskolan.
Denna nya vardag innebär också att jag lämnar dom tidigt på morgonen och hämtar dom senare på eftermiddagen eftersom undertecknad nu har JOBB!
Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att få kliva upp klockan 06 på morgonen, göra mig i ordning och sedan gå genom dörrarna på en arbetsplats och känna att jag är viktig, behövd och att jag gör något produktivt både för mig själv och andra.
Och som om inte det skulle vara nog med nytt så har jag börjat tagit tag i min kropp och jag mår i den efter två täta graviditeter. Jag har provat mycket genom åren. Gym, dieter, träningsklasser, soppor you name it. Inget har funkat någon längre tid och jag har fuskat mycket.
Men efter jag provade en potentiell klänning till lillasysters bröllop i oktober, och såg mig själv i spegeln i provrummet så fick jag nog. Det är inte fel på hur någon ser ut, men jag är inte bekväm i min kropp och för att man ska må bra inuti så vill jag göra något åt utsidan. Så jag laddade hem appen Lifesum, signade upp mig som guldmedlem och satte upp mitt mål. Appen sa då åt mig hur mycket kalorier jag får äta per dag och om jag följer detta så kommer jag nå mitt mål inom si och så många veckor. Dessutom så istället för att sjunka ner i soffan och inte röra mig ur fläcken tills jag förflyttar mig till sängen efter barnen har lagt sig så har jag börjat ta promenader på kvällarna. Allt mellan 6 kilometer till 1,5 milsrundor. Jag fick se resultat redan efter en vecka, och även bättre resultat veckan efter. För första gången i mitt liv så ser jag resultat. Och det funkar jättebra för mig. Jag får egentligen äta precis vad jag vill men skulle jag trycka i mig en pizza så får jag inte äta något mer den dagen, eller så får jag träna så jag får lite extra kalorier att äta upp. Nu har jag varit helt sjukt duktig med intaget av snabbmat och sötsaker så det har jag inte behövt göra.
Jag ställer heller inte för höga mål, vilket betyder att är det planerat en fest, en middag eller annat så får jag äta/dricka precis vad jag vill utan att det gör något.
Jag måste kunna få leva så "normalt" som möjligt om jag ska kunna bibehålla lusten att fortsätta träna och äta mer rätt, annars blir jag sur och sätter mig på tvären mot mig själv.
 
Som ni hör, jag har fullt upp! Dygnets timmar gick från att helt plötsligt vara otroligt långa till att inte räcka till alls! Men enbart på ett positivt sätt!
 
Jo! Vårt blonda yrväder med humör värre än jag vet inte vad, tog sina första steg den 24 augusti!
Lite tidigare än vad storebror gjorde, men dom är rätt lika för det kommer nog ta ett par månader till innan han kommer spatsera omkring mer än han kryper om min känsla stämmer. Och även den här gången så hann jag inte filma de första stegen, haha!