Barn har superhörsel... När dom sover som djupast.

Ungarna har blocksovit sen kl 20. Inte ett ljud har hörts från rummen. Kl 22.24 känner föräldrarna att det känns ok att lägga sig. Den ene kvälls duschar så hårt att det yr kakelflisor i hela badrummet och den andra råkar välta en stol på väg till sängen. Ingen vaknar. 
Vi smyger likt inoljade ninjor ner i sängen i sovrummet där yngsta förmågan också sussar sött i sin säng. Vi lägger oss tillrätta för resten av natten för att inte göra nödvändigt mycket väsen av oss i form av vändningar så täcket prasslar och så sluter vi ögonen. 
I samma sekund som ögonfransarna nuddar kinden ( om man nu har jared leto fransar ) så hörs från 2,5-åringens rum: Maaaammaaaa! 

Fadern tassar ut lika mjukt som lammet i lambireklamen och söver om sonen i sitt egna rum. Han svävar sedan ner under täcket igen och sluter återigen sina två brun-gröna ögon. En minut och femton sekunder senare börjar minstingen knöla. Och knöla. Och knöla lite till. 

Hur är detta möjligt?! Detta är dessutom ett relativt stående inslag på vår kvällsordning, och det är oavsett tid vi går och lägger oss. Samma sak skulle liksom ske kl 21 som klockan 02. Och skulle vi vara uppe till 02 så skulle det vara tyst som i graven i sovrummen fram till dess att våra fisiga sambokroppar träffade lakanen. 

Vi kanske ska sova båda två på soffan en natt så sover båda ungarna natten rakt igenom. 

Skavfötters i soffan alltså. Och vi som precis köpt ett enormt dubbelsängstäcke till oss själva i julklapp. 




Blickarna hos två barn två sekunder efter föräldrarna gått till sängs...

Det kan bara bli bättre!

Igår gjorde jag två saker som jag inte är vidare bra på, men som jag ändå lägger ner själ och hjärta i. I ren julanda så skulle det bakas lussekatter och slås in julklappar. Nitiskt så följer jag receptet för att inte misslyckas. Receptet sade 12dl vetemjöl. Och 12dl vetemjöl for i smeten. Efter 45 minuters jäsning såg den ut som en vulkan redo att explodera. Härligt tänkte jag. Jästen har iallafall gjort sitt. Ut med degen på bordet för att genast se att 12dl vetemjöl eller inte, denna deg går ICKE att kavla ut. Så då började operation: Addera mer mjöl... och mer mjöl.. och mer mjöl... och mer mjöl... Jag skojar inte om typ 6-7 dl mjöl till åkte i degen. Jahapp tänkte jag, nu blir väl katterna stenhårda istället. Jag blåste bort översta lagret mjöl på katterna och Travis knölade i russin och så skjuts in i ugnen.
De smakade.. typ som butikskakade lussekatter. Alltså helt ok men inte som hembakat.
Jag får hålla mig till mina hallon/blåbär/choklad-muffins istället, de vet jag blir bra.
 
Sen skulle vi inte vara sämre jag och Jay än att vi skulle börja slå in lite julklappar. Jag ligger inte på Jays nivå ( haha ) men inte långt ifrån. Tummen mitt i handen kan man säga. Det slutade med att Jay fick värma glögg och jag fick slå in klappar, Det är inte klart än men jag blev mer nöjd än förra året. Jag vill alltid att det ska vara så himla fint, med fint papper, röda band eller härliga presentsnören och fina etiketter. Och det trots att majoriteten av dessa klappar kommer slitas upp av små, små händer och att han inte kommer ens kasta en blick på utsidan utan bara ha totalt fokus på vad som kan tänkas finnas på insidan. Men, men, det är vackert i några timmar iallafall!
 
Nu är vi alldeles strax redo för att fira jul!