Det tog 8 månader...

Det tog ungefär 8 månader, men nu är vi här. Eller nu är JAG här ska jag rättvist säga. Nu har jag kommit till den punkten då det inte längre stressar mig att lägga båda barnen ensam. Det känns som att för Jay har det varit lugnt lite längre.
 
Ikväll blev Jay sen hem från jobb, så jag satte hjärnan på full fokus, koncentration och med 100 procent tålamod för de uppgifter som skall avhandlas mellan 16-19.
Först är det middag. Den yngre förmågan har en tendens att vråla sig blå så fort han känner hunger smyga sig på och då måste mat fyllas i munhålan per omgående. Så jag kan med lätthet säga att jag mästrar uppgifter att ha flera bollar i luften samtidigt numera, då jag med ena handen kockar ihop chili con carne, skriver in ( för 655 miljonte gången ) "washing machine" eller "Peppa pig" på Youtube åt Travis med andra och med den tredje armen, den som bara föräldrar har, så matar jag vrålapan. ( Idag dög det tydligen inte med en hel barnmatsburk utan att tryckte även i sig en hel mjuk macka med skinkost, hej hård mage i morgon... )
Middagen gick dock bra, jag fick äta min mat halv-varm ( lyx! ) Travis åt med skeden, vi pratade om vad han gjort på förskolan idag och Kai.. ja han hade ju full fokus på den där skinostmackan.
Sen lämnade jag all disk på bordet och gick in och lekte med barnen på Travis rum. Travis älskade det, och vi skrattade tillsammans och hade kul!
 
Klockan slog 18. Dax för bad! Av med kläder, i med bubblor, ner med nakna små rumpor, splash splash!
Ur med lilla grabben, torka, torka, torka, borsta små tänder, smörja, smörja, smörja, på med blöja, på med pyjamas. Sätt ner honom på golvet. Upp med storebror, samma visa med honom. Placera honom i soffan med nappen, under en filt med ett avsnitt av Peppa Pig på Ipaden. Släck ner i vardagsrummet, ge Kai flaska. Han somnar i min famn. Och fortsätter sova när jag lägger honom i sängen. 1-0 mamman!
2 minuters tjafs med Travis om att det är sluttittat på paddan nu. Sen lägger han sig i min famn och gosar, med sitt huvud mot min kind och sin hand i mitt hår, och jag snusandes honom i nacken. Han somnar. Lyfter över honom till sin säng och klockan visar 19.15. 
Och där och då är det helt tyst. Det är bara jag som hörs, och jag ger mig själv en mental high-five. 2-0 till mamman!
 
Rutinerna utöver nattning har också satt sig ganska bra nu efter 8-månader med två barn. Travis vardag rullar på som vanligt, Kais vardag har tagit bra form med frukost kl 08, lunch kl 12, middag kl 16 och i säng 18.30-19,00. En förmiddagslur vid 10-10,30 och en till på eftermiddagen. Det jag kommer försöka styra om, sakta med säkert är dagssovningen. Det är bra att försöka få in en rutin där barnet sover efter lunch istället för innan, eftersom det är så det funkar på förskolan när det är dags att skola in där. Men det har vi sommaren på oss att fixa.
 
Hur som. Idag har jag varit en grym mamma! En grym TVÅ-barns mamma.
 


Dagen efter igår

Hur känns det idag då?
Fick lite lätt panik inatt efter publiceringen. Vad fan gjorde jag? Lämnade ut mig totalt för alla att skåda. Titta här på ynkligen som till synes bara ser allt negativt istället för positivt liksom....
 
Men gjort är gjort liksom, jag ska inte skämmas. Jag är bara mänsklig men som till skillnad från resten av social media, erkände att livet inte är solnedgångar, vin, god mat och lycka jämt...
 
Gårdagen blev ett slags klimax så dagen var liksom uppgjord för att inte vara lika kass. Och det var den inte. Visst vi bråkade för att hinna till dagis i tid, halkan ut till bilen svor jag över ( hur lätt är det att traska på glashalt underlag bärandes på en 10kg+ klump och hålla en 2,5-åring i andra handen som vill åka skridskor? ) Men lämningen gick galant som vanligt nu för tiden och jag och Kai åkte till Åsa för lite häng med lilla Modin. Åsa, min Åsa. Hon förstår allt hon. Aldrig dömade, säger alltid rätt saker. Förstår vissa saker på ett helt annat sätt.
Klockan blev snabbt 14 och Travis skulle hämtas. Svängde in på dagis och där står mammas bil på parkeringen och i den sitter Travis redan, påklädd och hämtad liksom. Inga problem alls när mormor dyker upp. Den bästa personen Travis vet. Vi fick en eftermiddag med mormor som var i stan ändå idag på ärenden, och det tackar vi för. Barnen är ju på en helt annan ljudnivå när hon är i närheten. Lugnt och fint och stillsamt och mindre gnäll. Jag vet inte vad för magi hon går runt på, men jag är glad att hon finns nära oss och är så delaktig i våra liv och i sina barnbarn som hon är. Hon sa också några väl valda ord som fick mig att slappna av lite. Jag har ju lite försprång kan man säga ;)
 
Det är det här med jobbet dock som jag ändå liksom inte ser något ljus i tunneln än. Som ni påpekat, det är jobbigt för jaget när man alltid möts med nekanden. Varför? Är jag sämre än någon annan? Det måste jag ju vara eftersom jag aldrig blir "vald". Vad är det för fel på mig då? Mitt annars så goda självförtroende får ta smäll på smäll och sådan kamp känns ganska svår att boxa sig tillbaka in i.
 
Min fina sambo har också gjort sitt. Vet vad han ska säga, och säger det med övertygelse. Vi har kämpat mycket i vårat förhållande, inte med kärleken men med annars men det är fortfarande vi, starka går vi tillsammans, och som han också säger. Det kan ju inte gå sämre babs, really.. can it?
 
Nä det kanske inte kan det. Och det är ju bra. The only way is up liksom.
 
 
 
 
Alla föräldrar har gjort den under denna Happy Meal period. Så också jag.
Klart ungarna ska förevigas med TMNT-brillor på!
 
 
 

Ett inlägg till mig själv för framtida hopp.

Jag märker att jag mer och mer börjar använda det här forumet som en slags ventil över hur jag känner mig, och när jag mår dåligt. Och det är även så detta inlägg fötts.
Det här är ett inlägg riktat till mig själv, ett öppenhjärtligt men väldigt svårt sådant, med hopp om att det vänder och att jag när detta sker, kan titta tillbaka på det jag nu kommer skriva och försöka förstå varför. Varför jag?
 
Jag känner mig misslyckad. Det är ett starkt ord. Men jo, det känns som att jag misslyckats på ganska många plan faktiskt. Var det verkligen såhär det skulle bli, livet? Det känns inte så när jag ser tillbaka på mig själv för några år sedan. Jag var ju Linnea som var driftig, arbetsvillig, skrattade mycket, gav inte upp i första taget, hade förhoppningar, mål och jobbade för dessa mål. Jag såg till att även behov blev tillgodosedda och genom detta så kunde jag även vara en bra person gentemot mina nära och kära.
Inget av det där finns kvar. Allt är som bortblåst.
Ända sen jag flyttade tillbaka till Sverige med min nya färska familj så har det varit en kamp. Och visst, livet är en kamp ibland och man måste jobba sig igenom det. Men hur långa ska kamperna vara? När ska det liksom vända?
Sen 2012 har jag sökt säkert 100 jobb, varit på tiotals intervjuer, skrivit metervis med personliga brev för att kunna återgå till arbetslivet. Det enda jag fått tillbaka där är telefonsamtal och mail med: Tack, men nej tack.
Sen 2012 när vår första son föddes så har det varit en kamp fram och tillbaka med svåra eksem, sömnlösa nätter, jag som ensam fått dragit hela lasset då jay jobbat borta på veckorna under hela första sommaren. Sen kom en till liten grabb och tvåbarnschocken på det. Och just nu lever jag i bubblan som heter "Travis i världens värsta trots och Kai i separationsfas". Jag ska vara helt ärlig. Jag är less på mina barn. Får man säga så? Ja jag säger så nu. Det finns inget tålamod kvar, trots att en ny dag gror och ny energi har laddats i kroppen. På tre sekunder så är vi i konflikt, jag och T. Varje, varje dag.
Jag har tappat bort en vän under tiden känns det som, Men sådant ska jag väl inte endast lasta på mig själv, sådant är man två om, men det känns väldigt tråkigt.
Mina egna behov, sånt som jag mår bra av att göra, det har jag också tryckt bort, eftersom det finns andra som behöver mig bättre. Fast behöver man inte sig själv allra mest och först?
 
Vad leder denna ständiga kamp till? Jo den leder ju till ett misslyckande som mamma, där jag numera endast är mamma till titeln men i övrigt så det tilt just nu. Det leder till ett misslyckande som flickvän eftersom Jay får sig en känga av det som ruvar under min yta. Det leder till ett misslyckande som mig som person eftersom varje nej jag får utifrån samhället desto mer tillbakadragen blir jag. Jag kryper tillbaka till min mammahåla, som inte funkar, och stannar där. Jag som vågade det mesta när det kommer till att ta kontakt, "ta det jag vill ha"-mentaliteten i arbetslivet, det är begravt. Jag har blivit feg, liten, omotiverad.
 
Och vad finns då kvar tillslut? När motgångarna bara löser av varandra? Ja, ett ihåligt skal.
Jag kanske skrattar på utsidan men det är ganska mycket ett ekade tomhål där inne.
Jag vill vara någon mer än morsa, jag vill arbeta, jag vill göra saker för mig själv, med mina vänner. Jag vill känna mig behövd av vuxna människor, inte bara barn, jag vill kunna bidra med min kunskap och erfarenheter.
 
Jag vet, det här blev ett otroligt personligt och väldigt privat inlägg.
Det är inget fiska-efter-smekningar-inlägg. Det är ett försök av mig att försöka förstå, hitta en röd tråd.
De sägs att man får bara det man klarar av. Men jag tycker jag har bevisat den devisen redan flera gånger om.
Det borde få ett slut nu. Jag är värd det.