Att handla falukorv själv är en spaupplevelse.
Jag ser den, blicken hos tvåbarnsföräldrar. Den är tom, det är som en hinna bara, och bakom den så ( snor citat från Breaking News igår ) hänger vi oss mentalt, minst en gång per dag. Jag ser den på öppna förskolor, på bvc, på fik, på bussar. Det är en makaber syn på sätt och vis. För munnen den ler, och ur den kommer svaret på den vanliga hur-är-det?-frågan att det är bra, allt är bra. Lite trött kanske, men allt är bra...
Men ögnen säger något helt annat. Och sen fortsätter livet och ingen pratar om det. Pratar om vadå?
Om den prestationsångest över livet det ger att ha två. För faktum kvarstår ju. Ditt egna liv som du haft är totalt utraderat. Man går omkring med den där mammakroppen som man blivit matad med, skall tränas bort samma dag ungen krystats fram och har ångest. Sen kommer det nya trender som påtalar att man ska vara stolt över sin degiga mage och sina bristningar och så får man ångest över att man inte lyckas med det heller. Man underpresterar på jobbet eftersom man varannan vecka måste vabba då den stora smittar den lilla, som smittar den stora igen i en enda stor viruskladdig cirkel av snor och spyor och hemmets väggar krymper allt snabbare.
Vidare så underpresterar man hos den andra personen i hemmet som varit delaktig i produktionen av de två livsutsugarna. När väl det är tyst i hemmet och klockan slagit 20.00 så kan man nästan ta på den där hinnan på ögonen, efter en dag full med skrik, grin, ryt, vrål och ett tyst dåligt samvete, så man parkerar sig i varsin ände av soffan och vilar ögonen på teven och har ingen aning om vad man kollar på egentligen, än mindre ser vad den andre hälften gör borta på sin sida. Sen går man och lägger sig med vetskapen ( och ett eller två barn mellan sig i sängen ) om att när man vaknar så kommer man vara lika trött som de sista två årens mornar och morgondagen kommer med all sannorlikhet vara en repris på dagen.
Det ännu mer tragiska är vad man har omprioriterat som "roligt" numera. Att handla mat var, pre-kids, ett nödvändigt ont. Numera är det som den bästa av spa-upplevelser att få gå ut till bilen utan barn, sätta sig i en bil utan att spänna fast barn och deras hittegods av 14 stenar och 7 pinnar som de plockat upp på väg från hemmet till bilen, att köra till affären och det är helt tyst runtomkring, kunna handla i lugn och ro och inte behöva jaga den äldre till vansinne och muta med ALLT ( också bad parenting eller hur.. ) för att han ska sitta i vagnen och inte sparka sönder mjölken, osten, den där jävla falukorven. Hur tragiskt är inte det? Att handla falukorv själv är min egentid.
Och det är svårt att se ett ljus i tunneln eftersom man aldrig varit med om det förut. Varje växande dag för de små är en ny dag för föräldrarna, och eftersom det endast går att leva i de extrema nuet med barn så finns det inget ljus i tunneln. Vad oss anbelangar så kommer det vara så här tills den dagen vi dör. Och hur upphetsande är den tanken?
Jag vet inte hur det är i andra tvåbarnsfamiljer där ålderskillnanden är liknande den vi har mellan barnen ( 3 och 1 år ) men jag måste påstå att vi har extremt krävande barn. Den värsta tiden på dygnet är från den sekund jag börjar laga middag, det har tagits upp förut här i bloggen. Men igår slog alla rekord. Så fort jag slängde upp skinksteken på skärbrädan så började den äldre att grina. Och... det här är HELT sant... slutade inte grina och skrika: MAT NUUUU MAMMA, förrän maten låg på hans tallrik, vilket var EN TIMME OCH 20 MINUTER SENARE!
Jag hänger mig där inne i det där rummet bakom mina ögon, flera gånger om. Ett slags självcentrerat massmord. Men det räcker inte. Jag ryter och skriker och morrar och har helt galet svarta, onda ögon för att få grinet att sluta. Det är noll kärlek och endast uppradade snaror redo att användas.
Jag slänger in ungen på sitt rum och stänger dörren. Det gör skriket något dovare, men givetvis grinar även den yngre varianten vars största intresse är mat och får inte heller han den per omgående så svälter han ihjäl.
När maten sen ska ätas så ska det skalas potatis, mosas, blåsas, hällas upp mjölk, matas, torkas upp, fylla på med mer mat, tröstas då någon brände sig, tappade mat på golvet eller bet sig i kinden. Den mat jag så lustfyllt handlat själv får jag äta kall. Varje dag. Sju dagar i veckan.
Det är en av alla situationer som föder den där hinnan för ögonen ännu mer. Den växer sig starkare och starkare och med det så försvinner man själv som egen individ, och man funderar på hur två små människor under en meter kan förstöra en så mycket så man ends up med att endast vara en arg, rytande förälder. Det var ju inte så det skulle vara? Och sen, som något sorts dåligt knark så frossar man i instagramkonton och bloggar där familjelivet är helt jävla perfekt, där alla ungar äter ärtor och hummus och sitter riktigt på stolen och hemmen är ginstrande vita och föräldrarna knullar 4 gånger i veckan, och minst en gång i veckan på köksbordet i iklädda nån stringtrosa som inte legat och dammat i en låda under verktygslådan i garderoben eller försvinner in i någon degmage och kärlekshandtag. Och så får man ännu lite ner prestationsångest över hur man ska klara av livet med någon form av stolthet kvar i kroppen.
Travis är blöjfri sen nån månad tillbaka förresten. Tog två veckor och två olyckor. Jävligt stolt faktiskt.
Kai fyller 1 år nästa fredag, han är inte blöjfri, men han sover hela nätter. Jävligt skönt faktiskt.