Är lärare frustrerade?

Varje fredag när jag går hemifrån, gör ett pitstop och lämnar Travis på dagis och fortsätter ner mot stan för att ta buss till jobb så passerar jag på vägen Östersunds gymnasieskola. 
Jag kikar nyfiket in genom fönstren  när jag går förbi och ser ungdomar sitta i fåtöljer i vad som måste vara någon sorts "rastplats" mellan lektioner, ser lärare med högvis med papper bredvid sig på sina kontor och så tittar jag slutligen in i ett klassrum där det alltid pågår en lektion av något slag. 
Och jag blir lika irriterad varje gång. 50% av eleverna skiter fullständigt i att vare sig lyssna eller titta på vad läraren berättar eller visar utan sitter istället djupt inne i sina Iphones. Smsar, Facebookar och instagrammar. Till och med med varandra! 

Nu vet inte jag om eller hur många gånger läkaren sagt till om detta men jag får en känsla av att orken har tagit slut hos dem. De orkar inte säga till eleverna längre, de kommer fortsätta ändå. Kanske tänker de för sig själva att det är deras egen förlust i framtiden om de skiter i skolan nu, och inte deras problem. Vilket är helt sant, men jag tror ändå att har man valt yrket lärare så vill man just det. LÄRA ut, berika med kunskap och allmänbildning. Och det måste frustrera dem något så kopiöst när de inte får någon som helst respons eller visat intresse för något annat än de här jävla telefonerna. 
Det hade iallafall jag blivit om jag varit lärare. Jag som endast passerar förbi i 30 sekunder och ser detta genom ett fönster. 

Finns det ingen regel som säger att man som lärare har rätt att kräva att mobiler är av under lektionstid eller så? Eller att de iallafall måste stanna i jack/byxfickan till lektionens slut? Eller har elever rätt att hålla på så här? 

Jag vet iallafall att detta inte hade accepterats när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Våra mobiler back then fick snällt stanna i ficka eller skåp på lektionstid. 

Att sparka pappa i handen - ett minne för livet.

Jag tror att någon gång i V 22-23 någon gång så kände jag Travis puffa på mig från insidan av magen. Bara någon vecka senare låg jag och J i sängen i vårt KALLA sovrum i vårt hus i England och skulle sova. Jay som vanligt med handen på min mage, desperat att få ett livstecken från sin kommande son han också. Och så bara kom den! Sparken, rätt i Jays handflata. Jag minns att han ryckte bort handen och ut slapp en svordom, så paff blev han över hur tydligt det kändes. Och hur konstigt det är att känna något levande sparka en i handen från insidan av en mage.
 
Igår var det dags igen. Jag har känt små bufflingar sen v 17-18 nångång. Denna gång har jag ju vetat exakt vad det är jag väntar på så det var lätt att skilja på vad som var en bebis och vad som är tarmar som gormar. Jag önskar jag kunde säga att Jay har legat varje kväll denna gången också med sin hand på min mage, spänt väntat på att få känna sin nästa son... men tyvärr. Nyhetens behag med första har liksom gjort sitt. Nu fick jag istället säga till att: Nu är little bab 4 i full gång med att stretcha där inne så testa och lägg en tung hand på magen precis här, så kanske du känner något.
Sagt och gjort. Handen lades dit och genast så blev aktiviteten där inne ännu vildare! Det är det som är så häftigt. Att när bebis där inne börjar kunna känna beröring så är det som att den kan läsa av vems hand som är vems. För Travis sparkade aldrig lika mycket på mina händer när jag hade dom på magen som när Jay hade det.
Iallafall, lillebror i magen sparkade och grufflade mot Jays händer så mycket att vi båda brast ut i skratt där vi låg i sängen. Det är ju fantastiskt coolt ändå när man tänker efter, att jag bär på vårt barn och ser till så att de får näring, är skyddat och växer och utvecklas till att bli en bebis, redo att födas,
 
Detta kommer bli en dag att aldrig glömma, precis som den kvällen där för snart två år sedan när vår älskade Travis gav sig till känna för sina föräldrar.

V 21

I förrgår gick jag och lade mig med en olustig känsla i kroppen. Jag mådde illa och hade huvudvärk. Tidigare i veckan blev vi ju upplyst att Travis förskola hade två nya fall av magsjuka och det var det enda som gnagde i huvudet när jag försökte somna. Igår mådde jag ännu sämre, hade ingen aptit och huvudvärken kom och gick under hela dagen. När jag gick och lade mig igår kväll var det enda jag tänkte på: Detta kommer bli en natt full med kräkningar på golvet....
 
Travis sov visserligen dåligt inatt men när jag fick VÄCKA honom tjugo över sju i morse så mådde vi båda bra och golvet var rent. Iväg på dagis med barnet och jag själv valde en lugn hemmadag i soffan för att verkligen kurera mig.... med vaniljsemlor och Travel channel. I morgon och på fredag väntar två dagars jobb som jag ser framemot. Och då är vi inne i ännu en ny vecka i graviditeten. En vecka närmare den stora dagen. Jag längtar mycket mer än sist!
 
 
Där inne ligger han och bufflas och mår gott, vår andra lilla älskling.
<3