Stolt som en tupp!

Visst är man stolt över sina barn i tid och otid? Det hör föräldraskapet till. Men när någon utomstående erkänner något hos ens barn så trillar man ju av pinn av stolthet. 

Det hände mig idag. 

Jag lämnar Travis på förskolan och blir tillsagd att vänta kvar då en av pedagogerna vill prata med mig. Likt ett förskolebarn själv trodde jag att jag skulle bli uppläxad över något fel jag gjort, men så var icke fallet. Istället så får jag höra att Travis inte leker alls med de barn i sin egen ålder, att han inte riktigt passar in, blir understimulerad i de aktiviteter de barn i hans åldersgrupp ( 1-2 ) håller på med, för att han är- som hon sa- för smart. 

Och precis då så dog jag stolthetsdöden. Tre gånger om. Min son, i framkant för sin ålder.

Kontentan av samtalet var iallafall att de ska prova sätta Travis i gruppen med de lite äldre barnen. 

Jag var också väldigt tidig med det mesta när jag var liten. Kunde läsa flytande vid 4 års ålder tex. Så det kanske går lite i arv, dessutom så tror jag vår tvåspråkiga familj gör mycket för utvecklingen. Jag säger det igen. Jag känner mig sjukt lyckligt lottad som har barn som får två modersmål. 



Travis ❤️ 

Hur vet man att man har en komplett familj?

Vet man när man är klar med att skaffa barn? När det inte ska bli några flera, någonsin? Den tanken skrämmer mig lite faktiskt. Att någon gång så ska man ju vara klar liksom. Var graviditeten med Kai min sista graviditet i livet? Var det min första och sista "normala" förlossning? Kommer jag aldrig mera få känna ett litet liv sparka i magen min, kommer jag aldrig få uppleva de där förjäkligt onda värkarna när det är dags att få träffa den som grott och växt inuti mig i 9 månader? Jag tycker att en graviditet är ganska långtråkig och jobbig på sätt och vis, men det är ju helt fantasiskt vad MIN kropp är kapabel till. Är det slut nu? Efter 18 månaders graviditet under 3 ändå rätt korta år i jämförelse med resten av alla år i livet.
 
Jag vet inte. Jag känner mig inte klar. Visst, det är väldigt krävande och mycket som måste pusslas ihop när man har två barn, men för varje dag som går, för varje vecka så blir det lättare och lättare. Det svåraste nu är hur jag ska kunna ge båda barnen lika mycket uppmärksamhet och kärlek samtidigt, när de båda har så helt olika behov. Men trots allt detta, trots att jag ibland måste gå in i sovrummet och lämna en arg, skrikande tvååring och en gråtande 4-månaders som jag inte ibland vet vad han vill och bara andas eller skrika i en kudde, eller fälla en tår så inte barnen ser, så känner jag mig inte färdig. Jag vill ha fler barn. Iallafall ett till. Och jag hoppas att den dagen kommer så småningom. Att allt i min relation går bra och att vi båda vill ha ett till barn att älska när vi är mogna för den dagen.
 
Men sen då? Om den dagen kommer och vi får ett tredje barn, kommer det då infinna sig en känsla av avslut hos mig? Att man nu är komplett som familj? Min familj är komplett redan nu, som den är, på sitt egna vis, men jag har mer kärlek att dela med mig av om jag får möjligheten. Jag menar, jag skulle aldrig ta bort ett barn om jag "råkade" bli gravid oavsett om jag hade 3 eller 4 barn sedan innan. Så kommer alltid känslan av att en till är ok, ända tills det fysiskt sett inte går längre eller hur vet man att man är färdig?
 
Hur känner ni? Känns det som ni är klara och nöjda med de antal barn ni har eller hur ser/känner ni ang detta?
 
 

Nattliga samtal

Jay om nätterna alltså. Vet inte om man ska skratta eller starta världskrig. Oftast blir det nått mitt emellan. Jag är inte direkt på humör för att få mitt tålamod testat mitt i svarta natta liksom. Sömn är vad jag vill ha, och inget annat. 

Anywho, här om natten så vaknade Kai i vanlig ordning för sitt enda nattmål och jag väcker Jay för att försöka lugna ner knyttet medan jag gör mat så inte Travis ska vakna. 
Såhär löd den konversation vi då hade där runt 02,30 snåret. 

L: Bab?
J: zzzzzzzzz..... 
L: BaaabSSSS!! 
J: zzzzzzz... 
Kai: OUUUUUÄÄÄÄ!!! 
L: JAY!!!!! 
J: What do you want me to do?! 
L: Can you sort Kai out while I make food please?
J: Yeah
L: Come over here then
J: zzzzzzzz.... Zzzzzzz 
Kai: OOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAA!!!!
L: JAAAAAAAAAAAAY!! 
J: WHAT IS IT THAT YOU WANT ME TO DO??!!!!

Öööh, alltså hur trött kan man bli? Jag fattar inte? Jay vaknade så fort hans pappa klev upp ur sängen när det var dags för jobb, innan vi fick barn men sen vi blev föräldrar, OCH ju längre tid vi har dom som det verkar, så vaknar han inte av nått. Jag förstår att det är lite av ett manligt drag men jag vaknar om ungarna skulle byta från att andas genom näsan till att andas genom munnen i två andetag. Och Jay vaknar alltså inte ens när både en 4-månaders och en ilsken, trött 30-årig kvinna gallskriker. Han vaknar om jag inte är hemma, så varför inte vakna iallafall till LIV, när vi båda är hemma? 

 Jay hade inget minne alls av detta samtal  morgonen efter. Då sover man djupt.