Lika men ändå så olika

Mina pojkar har passerat 1,5 samt 3,5-års ålder nu. Det känns som någon slags stolpe på nått vis. De är på väg att båda bli stora på olika vis. Travis ska fylla 4 år! Kai ska bli 2! 

Bröderna brothers som är så olika men som hyser en fantastisk kärlek till varandra mellan slag och vrål. 

Travis är känslosam, har lätt till tårar, är lite av en orolig själ som andra kan ha svårt att komma inpå livet och han är väldigt överbeskyddande mot sin lillebror. Han pratar ofta om att han inte vill att jag, pappa och Kai ska försvinna så han blir själv, och så fort han inte ser kai om vi är ute så måste han göra klart för sig att han inte försvinner för han skulle bli ledsen då. Och då kommer det ett par tårar bara han tänker på det.
Hans bästis är mamma. 

Kai å andra sidan har ett temperament som en engelsman men också den öppna, vi-är-generösa-med-kärlek mentaliteten som en engelsman. Han har noll tålamod, måste kramas flera gånger per dag och ser upp till sin storebror som om han vore en gud. Han är glad mest hela tiden så länge inte brollan snor hans saker. Hans bästis i hela världen är pappa. 

Jag tycker ingen av mina barn utseendemässigt är kopior av mig eller Jay men när det kommer till deras personligheter är det slående. Travis är en kopia av mig och det är därför vi så ofta hamnar i konflikter med varandra. Vi anser oss ofta ha rätt och har svårt att be om ursäkt. Vi älskar djupt men har svårt att visa det offentligt. Vi tänker mycket och oroar oss i onödan. Vi är riktiga läshuvuden och gillar inte att sova själva.

Kai är en kopia av sin pappa. Där finns det inget stopp i hur mycket man kan ösa kärlek omkring sig. De två är fullkomligt osjälviska och sätter andra framför sig själva. Kort temperament som kan bryta ut i ett världskrig på 1 minut, men är alltid de som sträcker ut fredshanden först. 

Det är häftigt med DNA. Hur allt faller ut och vad som blir resultatet. En sån pricksäker blandning av vad jag och Jay är och samtidigt helt egna personer. Kai tex är en riktig liten komiker. Han vill få folk att skratta. 
Det känns ju som man fått en av varje. En liten jag och en liten Jay. Hur blir det om man får ett tredje? Fjärde? Hur mycket olika kombos blir det då? 

( Se på tusan! Ett blogginlägg ) 




Jays 30-års överraskning!

För 1 månad sen idag så överraskade jag min Jay med en weekend till Berlin då han fyllde 30 år.
Jag hade planerat överraskningen sen i september och hade löst alla potentiella risker för att överraskningen skulle avslöjas. Jag hade löst barnvakt till barnen, pratat med Jays chef och ordnat ledighet åt honom. Sagt till på dagis att barnen inte skulle komma. Jag hade lurat i Jay att jag bokat hotell i Åre mellan lördag och söndag för att fira hans födelsedag och jag hade skrivit ett lagom lurigt kort som han skulle se när han vaknade på morgonen i tron att han som vanligt skulle åka på jobbet. Allt var kirrat!
Och snacka om att jag var nervös! Jag somnade vid 23-tiden och vaknade kl 02 och kunde sen inte somna om. Så när Jays klocka väl ringde kl 04.45 som vanligt så var jag klarvaken, haha!
Jag hörde hur han gick in på toaletten, hörde hur han hittade kortet och läste det och sen blev det helt tyst där inne. I flera minuter så rörde han sig inte. Sen gick han ut, kom inte in till mig utan lydde bara instruktionerna på kortet, vilket var att packa en väska. Sen satte han på kaffe och mellan 05-07 så hörde jag honom där ute i lägenheten. Hur han gick ut titt som tätt på uteplatsen för att röka. Märkbart nervös alltså.
 
Klockan 08 ringde det på dörren och in kommer mamma, även detta är Jay helt omedveten om. Jag och mamma säger till Jay att vi ska åka nu. Vi klär på barnen. Jag har redan packat kläder åt dom för helgen hos mormor och så går vi ut till bilen där Tobbe står.  Barnen lastas i Tobbes bil och jag och Jay, väskan och mamma åker iväg i den andra bilen. Jay tror ju fortfarande att vi ska till Åre eftersom jag har sagt så och börjar nu undra varför mamma ska skjutsa oss hela vägen dit! Vi kör över bron mot Frösön, vi närmar oss flygplatsen och jag säger: - Du vet ju att man kan åka den här vägen till Åre också va? Jay ser skylten som säger ÅRE och planen går helt enligt planerat.
Mamma fortsätter inte mot Åre utan svänger av mot flygplatsen istället och Jay blir ställd. Vad ska vi?!
 
Jag vill så gärna inte behöva avslöja vart vi egentligen ska förrän vi kommer till Stockholm så jag fick med mig både incheckningspersonalen samt personalen i säkerhetskontrollen att aldrig nämna vår destination. Det var jag som höll i boardingkorten hela tiden inget pass behövde såklart visas för resa "endast till Stockholm".
När vi landat på Arlanda så skall ju vår väska hämtas. Som givetvis inte alls kommer att komma eftersom den är incheckad till Berlin, men det vet ju inte Jay om. Vi ställer oss vid bandet och väntar och jag har väldigt svårt att hålla mig för skratt. Bandet börjar rulla, väskor från Östersund kommer fram, en efter en, men inte vår. Jay börjar bli irriterad... när han sett samma väska passera tre gånger så får han nog.
- Att det ALLTID ska vara problem med våra väskor! Nu får vi gå till infon innan vi kan åka härifrån!
- Jag tror att den där väskan är på ett annat flyg jag.....
- Varför skulle den vara det? Det går ju bara flyg till Stockholm från Östersund.
- Jo men jag tror nog att vår väska är på ett annat flyg ja.
-  Det är ju helt omöjligt!
- Fast vet du älskling, väskan är på ett annat flyg. Vi ska nämligen inte stanna i Stockholm heller utan vi ska flyga till Berlin över helgen!
 
Jay blev helt tyst och sken sedan upp i ett stort leende! Min överraskning hade blivit precis så som jag ville!
Vi firade med öl-lunch och hade sedan 3 härliga dagar i Berlin där vi också träffade min lillebror och hans kompis som är ute och reser i Europa.
 
Jag älskar att överraska nära och kära och helgen blev perfekt!

Här står han ovetandes och väntar på en väska som aldrig kom :) 

Födelsedagskortet! 

Kärleksweekend mer fotoautomat såklart! 

Utsikt från hotellet över ett regnigt Berlin 

Muren på östra sidan. 

❤️  
 

En krigszon

Samma visa varje år lagom till advent. Sjukdomarna knackar på som ett klassiskt julkort på posten. 
I år uppgraderade vi vab-nästet till en helt ny nivå. Det är som en krigszon av sjukdom och tårar här hemma. 
Travis har magsjuka och Kai är förkyld med höstblåsor i hela munnen och på kroppen! 
Det innebär minimalt med sömn för mamman och pappan ( läs: typ bara mamman eftersom jag är den enda som vaknar ) 
Jag och Jay delar vab-dagarna extremt lika och kör på varannandags-regeln. De dagar jag går på jobbet känns det som jag tar min iskalla bil mot ett 5-stjärnigt spa. 
Kunder som skäller på en genom telefonluren är INGENTING jämfört med kräk och blåsor i munnar. They got nothing on me! 

Nu rider vi ut den här stormen likt alla andra decembermånader sen barn kom in i vårt liv. 

Har jag förresten sagt att jag blivit erbjuden fast tjänst på jobbet? 😀