Jag 30 år

Den 14 augusti blev jag 30 respektabla år. Jag måste erkänna att jag var lite nervös dagen innan. Det känns ändå rätt stort att fylla 30. Lämna åren som 20+ bakom sig. Lite som ett nytt kapitel i livet trots att vardagen rullar på precis som vanligt. Och själva födelsedagen rullade på precis som vanligt. Jag fick blommor av Jay och hade familj här på tårta på eftermiddagen. Det var en stressig dag egentligen. Jag har sen i maj planerat att ha en jädra fest när bemärkelsedagen var kommen och festen skulle gå av stapeln dagen efter. DET var jag verkligen nervös över. Hur lyckad festen skulle bli. 

Nu så här i efterhand så hade jag inte behövt vara nervös. Festen blev jättelyckad! En massa fina vänner och familj kom. Jag fick fina presenter och det verkade som alla uppskattade både maten jag lagat och bandet som kom och spelade för oss. Vid halv fyra efter en färd i en minibuss med 13 andra så stupade jag och Jay i säng. 


























... Dagen efter.... 


Igår var det fest!

Min kille var ut igår. Bara att skriva det känns ovanligt, för det är inte något som händer någon av oss alltför ofta. Mig själv av mer graviditetsanpassade skäl. Vad Jays skäl är vet jag inte, men han går nästan aldrig heller ut mer sen han blev pappa. Chansen till ev sovmorgon lockar mer än den kalla ölen.
 
Men igår så var det dags. Han och grabbarna från jobbet hade planerat en kväll. De skulle äta en sjukt-många-dagar-hämgmörad Entrecote de hade hängades på jobbet, de skulle se UFC och de skulle ut på lokal. Nyklippt och med ny inhandlad t-shirt drog han iväg med bolagskassar vid 17-tiden...
 
Sist han var ut med jobbet på julfest så jobbade jag dagen efter, så Jay sa till mig att det inte skulle bli så sent, eftersom Travis förmodligen inte alls tänker i samma banor som pappa J sådär dagen efter kalas. Jag sa att för mig får du göra precis som du vill, bara du kommer hem så jag kan åka och jobba.
Och hem kom han förvisso.... kl 8.30 följande morgon, med minnesluckor och borttappad mobil.
Den dagen med Travis måste han helt ha glömt bort att han tyckte var en plåga för kl 06.15 i morse så låste han upp dörren hemma. Då hade precis Travis slagit upp sina två blå och var oerhört sugen på att rivstarta dagen med att först spela låten på grävskopan om och om igen och sedan återgå till att leka dirigent med bjällran han fick i födelsedagspresent. Något han inte lekt på ett par månader. Lagom ljudnivå sådär vid 07-snåret tycket han.
Jag lät pappan sova i två timmar, men sen var det återigen dags för mig att åka på jobb och lämna en vild, halvt trotsig filur med en mycket, mycket trött far till deras öde.
 
Nyss fick jag ett sms där det stod: Vad äter vi till middag? Jag kockar INTE idag.
Jag tar det som ett: Beställ hit något salt och flottigt till mig per omgående.
Och det ska han få min lilla engelsman som inte verkar lära sig att det är helt ok att åka hem efter krogen har stängt. Och varför ska han få det då? Jo för trots att han kommit hem i ottan två gånger och vill inget hellre än att lägga sig raklång på soffan och inte röra mer än pupillerna mot teven, så gnäller han inte för EN SEKUND över att han "måste" ta hand om sin son, under tiden jag är borta. Det är inget suckande eller stönande eller klagande. Men jag vet att han kommer kasta in handduken tidigt ikväll. Kanske redan efter pizzan är uppäten och Travis somnat.
 
Det här meddelandet möttes jag av när jag vaknade i morse och tänkte. Va kul dom ska ha idag. Jay och Travis.



 
 
 
 

Kräftskiva!

Vi hade en kräftskiva utanför oss på gården i lördags med fina vänner. Oj va gott och lyckat det blev och det var absolut inte meningen att behöva bli inledd av Carina till sängen vid 1-tiden. Jag skyller allt på hennes fantastiska drinkar som helt plötsligt steg rätt upp i huvudet på mig. 

Igår morse så fick jag känna att jag levde men goa Travis lät oss sova till klockan åtta så det fanns inget att gnälla på. Tröttheten och yrseln har jag ju åsamkat själv. 
Och jag känner det nu såhär dagen efter att va skönt det är att inte dricka så ofta och behöva vakna upp såhär. För jag orkar det inte längre. Och jag känner inte behovet av det längre heller så som jag gjorde förr. Gud så mycket skönare det är att kunna ha en hel helg att göra saker på än att en av de dagarna ska vara att man spenderar den i sängen med att hålla i huvudet. Tänk att festmästaren Lelle kunde ändra sig så pass?

Nu blir nästa kalajs i oktober så jag har tid att vila upp mig lite. Men ännu en gång. Tack fina vänner för att ni kom!