Det kallar jag tv-upplevelse!

Jo! Jag såg Idrottsgalan igår. Den gick att se live på webben från Norge!
Jag och Lina åt B&J i soffan och kollade på min 10tums skärm med ljud från Saras externa högtalare. Det ni! Det kallar jag tv-upplevelse!



Mest rörande: Ingemar Stenmark ( Det var i övrigt alldeles för lite touching moments i årets gala )
Största skräll: Therese Alshammars Jerringpris. Helt klart INTE värt. Varför kan aldrig en hockeyspelare få priset? Det Henrik Sedin har gjort är sjukligt stort. Eller Curlingdamerna? Jag menar.. försvara ett OS-guld i curlingens land MOT Canada. Hallå!
Frågetecken: Var Hans Crunak full eller? Käftade heltvilt med herrstafettlaget och dansade loss på scenen efter hämtat Jerringpris? Det var kul iallafall.
Musiken: John - sångaren i Johnossi var ful, musiken överlag var lam. Molly Sandén forever young liksom?
Och varför sjöng Darin samma låt två gånger? Är det Idrottsgalans introlåt nu eller? Han var dock bra.
Humor: Wikegård var roligast, Humor-Robin gjorde sitt första stora tv-framträdande bra. Det kan inte vara lätt att axla en storhet som Peter Settman, i övrigt var skrattfaktorn ganska torr i år.
Ja det var väl allt jag hade att säga, tror jag. Eller? Hur många gånger ska Anders Olsson slå världsrekord och vinna priset som årets idrottare med funktionshinder? Kan han inte bara få det rätt av nästa år. Vi vet ju alla att han ändå alltid vinner.

skaparen av omedveten humor

Jag har funnit skaparen av omedveten humor. Denne man är lite av en gud för mig, ju mer jag läser desto mer skrattar jag. Jag har så mycket citat i huvudet nu och så många oneliners att det blev tjockt där uppe.

Denne sömnpratande man är hysteriskt rolig. Ett besök här och jag kommer leva många år framöver.


"Vegetarians will be the first to go. That's my plan. Vegans haven't got a hope. 'I eat air, I'm so healthy...' Bollocks!"



"Du kan inte vinna jämt, nån gång måste du förlora igen"

den bästa castingen av en fiktiv karaktär i svensk historia.

Bio igen. Känns som att jag uppfyllt mina två senaste års biobesök på tre månader nu. Som att jag var en stammis på bion när jag staplade in i söndags igen med mina vänner för att se sista delen av Stieg Larssons mästerverk till böcker.

Det började bra redan på en gång. Älskar när salongen inte ens är halvfull. Det prasslar mindre, det blir inte lika kvavt och man får en chans att viska något utan att alla ger en dödande blickar. Filmen, det på förhand svårjobbade manus då boken har på tok för många personer med för att det ska funka i en film, och egentligen på tok för lite spänning då det mesta handlar om Lisbeths tillfrisknande på sjukhus och sedan en långdragen rättegång. MEN! Det blev spännande, det blev så spännande att man var tvungen att hålla händerna för munnen och flämta stundtals, trots att jag visste va som skulel hända och hur den skulle sluta. Lisbeth är så grym att varenda gång man ser hennes blick och hennes fåordighet så ler man och blir automatiskt en feminist av högsta rang. Alla män ska dö!
Niederman aka Micke Spreitz gör en lysande prestation då han endast får ur sig ett ord i hela filmen ( fan ) och annars går runt och dödar folk på måfå.
Det jag saknade i filmen är att man inte fick veta vad det var i den där polen med "frätande syra" i telgelbruket. Det får man i boken, och det känns lite som ytterligare en orsak till varför Zalachenko var så farlig som han faktiskt var. OCH! Varför har man aldrig fått sett mer om relationen mellan Lisbeth och Micke?! Det var/är ju så mycket mer än det där ligget i del ett! Dessutom existerar inte ens den speciella relation Micke och Erika har!
Men men, man kan inte få allt som bokvärlden har att erbjuda, dock är jag mer än nöjd! Nu vill jag se filmerna, gjord i Hollywood. Då blir det garanterat mer fokus på motorcykeljakter, våld och sex. Dock kommer INGEN kunna göra Lisbeth bättre än Noomi. Det kan vara den bästa castingen av en fiktiv karaktär i svensk historia.

Betyg: Bättre än tvåan, men mindre välgjord än ettan. Dock så gillar jag på ett sätt tvåan och trean mer då de hör ihop. Ettan är ju helt utomstående och när man är i slutet på tredje så känns det som att ettan på något vis var ett test för att få in karaktärerna med varandra. ( I både bok och film )


"det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är"