Det här med att äta lunch med människor under 1 meter.

Vilken lång vecka det har varit!
Förra helgen avslutades med en 30-års fest för Madde och sen med lätt huvudvärk genomföra ett träningspass.
Sen började veckan med att husera hemma hos mamma. Väl där utvecklade Travis en värre förkylning och det blev ingen förskola alls på hela veckan. Sen körde jag en jobbfredag och igår gick vi, hela familjen en runda på stan och åt lunch och handlade på rean. Och idag fick Kai den förkylning Travis gått med hela veckan....
 
Det här med att äta lunch med två kids under 3 år.... varför utsätter jag mig för det egentligen? Jag vet ju hur det är så varför envisas jag med att då och då göra det igen. Lunch hemma vid köksbordet är ju så mycket enklare...
 
Så här gick vår lunch till
1. Vi entrar resturangen.
2. Travis ramlar UPP för trappan.
3. Vi bär syskonvagnen upp för samma trappa som den lilla just ramlat upp för.
4. Travis springer fram och tar en bricka och försöker balansera en dricka på den.
5. Jag hetshandlar en kladdkakebit med 4 kilo grädde och en festis fortfarande fullt vinterpåklädd, till Travis så han ev sitter still i fem sekunder så vi andra kan klä av oss och köpa något att äta.
6. Jag hämtar barnstol till Kai, lastar upp saker som kan tänkas roa honom i typ 15 minuter. En servett... ?
7. Jag beställer mat till mig och Jay.
8. Jag ställer ner brickan med min mat på bordet.
9. Från vänster sticker Kai ner ena näven i keson, från andra sidan ropar Travis att han inte vill ha kaka, utan vill äta mammas mat.
10. Kai vill också ha mat.
11. Jay springer iväg och köper en barnmatsburk.
12. Under tiden matar jag Kai till vänster med min kokta potatis och barnet till höger med min skinkstek. Mellan deras gapande munnar lyckas jag få in några gröna bönor i gräddsås i min egen mun.
13. Travis är törstig, hans egen festis tog slut ungefär vid första världskrigets slut, och han dricker nu upp min dricka. Och med dricker menar jag, låter innehållet i munnen blandas med drycken på vägen ner i flaskan igen.
14. Kai börjar grina för han är hungrig.
15. Jays mat börjar kallna.
16. Jay matar Kai
17. Travis börjar äta av Jays strips.
18. Travis är klar och vill gå därifrån.
19. Jag mutar honom med att han får titta på min telefon.
20. Det funkar i 5 minuter, sen går han iväg från bordet med overallen nere vid knäna släpandes efter sig.
 
Ungefär här bajsar Kai på sig, Travis försöker återigen balansera drickor på en bricka fyra meter bort, och jag förstår att denna ack så sköna lunch nu måste avslutas. Jag minns inte ens vad lunchen har smakat, det är matrester över hela bordet och golvet och på grannes bord, Travis vill inte klä på sig och Kai tycker det var fruktansvärt trist att behöva lägga sig i vagnen igen.
 
Och sen var vi ute i friska luften igen. Och det var den lunchen det.
 
( Ungefär 15 minuter senare fick Travis ett hysteriskt utbrott inne på HM och skrek utan tillstymmelse till att lugna ner sig. Orsaken var att han inte fick åka mer rulltrappa. Då tog vi till ett knep vi egentligen slutat med för ett halvår sedan. Travis fick nappen. Och då blev han tyst. Och somnade. Och helt magiskt nog så sov Kai också, så jag och Jay fick gå på stan helt "själva" i över en timme. Vi kunde prata med varandra, titta på saker vi ville kolla på, och göra det precis så länge vi ville. Det kändes nästan som en dejt! )

Är dessa två lyckliga, snälla, kärleksfulla barn verkligen som ovan beskrivda?
You bet!



Jag tränar!

Jag tillhör den skaran som stör mig sjukt mycket på den riktade reklamen man får kastat över sig på facebook. Jag scrollar oftast irriterat vidare, men för 3 veckor sedan så stannade jag vid en annons som lydde: GRATIS 4-veckors fitcamp.
Självklart trodde jag allt var en lögn, inget är gratis här i livet men jag klickade vidare och det slutade med att jag anmälde mig, och väntade mig den där lilla twisten där priset skulle smygas in på ett vackert paketerat sätt, under det infomöte som ägde rum förra onsdagen.
Hör och häpna den kom aldrig! Jag fick göra en kroppsscanning för att se hur min kropp och fett/muskelmassa ser ut idag och en personlig analys över vad jag vill få ut av min träning. Sen var det fritt fram att träna på alla tabata-pass som Herbalife kör, vilket är tre dagar i veckan.
 
Och det var väl där den där twisten kom ändå. De vill att man att man köper deras produkter för att uppnå maximal effekt med träningen. Och de nämner detta under varje träningspass också. Som tur är så jobbar jag ju själv lite med sälj så de talar lite inför döva öron. Jag kommer inte köpa en massa produkter bara för sakens skull, men jag har köpt en produkt som ska hjälpa mig lite eftersom jag är så fruktansvärt dålig på att äta frukost och även lunch ibland. Och för att tappa i vikt och öka i styrka måste ju energi in om energi ska kunna brännas.
 
Jag har testat många olika träningsvarianter genom åren och lyckats hålla ut i en vecka eller två, sen har jag ledsnat och det har runnit ut i sanden. Gymkort har dammat igen och träningsplaylisten för power-walksen har blivit utdaterade. Den här träningsformen - tabata, är helt ny för mig, och jag gillar den! Trots att jag är lite av en räddhare när det kommer till att träna i grupp och andra ska titta på mig när jag med min usla kondis och styrka svettas röven av mig. Men som sagt, jag gillade det, det är kul och jag blir helt utmattad efter varje pass. Mina muskler får jobba som fasen och jag är stolt över mig själv varje gång jag går dit och varje gång jag går därifrån. Det känns som det kan vara något för mig!
 
Vi gjorde ett fys-test igår. Och vi ska göra samma test om 4 veckor och se hur mycket vi har förbättrat oss. Det testet igår var det värsta jag någonsin har gjort, jag trodde jag skulle svimma.
Del ett var att köra idioten. Fram och tillbaka det snabbaste man kunde och toucha golvet vid varje vändning under två minuter. Andra delen var armhävningar. Så många man lyckas göra utan att vila. När man stannade upp för vila så var man "ute", och sista delen var squats. Så många som möjligt på två minuter.
 
Det jag gillar med denna sorts träning är att man inte tävlar mot varandra utan man tränar endast utifrån sina egna förutsättningar, och man kan förnekla träningen om man inte orkar eller så kan man lägga till lite tuffare steg om man behöver mer utmaning. Det är killar och tjejer i alla åldrar och former och storlekar där och ingen tittar snett eller ser ner på en, utan vi uppmuntrar varandra och hejar på varandra.
 
Mitt resultat av fys-testet blev:
Idioten: 24 varv på 2 minuter.
Armhävningar ( PÅ TÅ! ): 10 stycken.
Benböj: 60 stycken på 2 minuter.
 
Om 4 veckor får vi se om jag lyckas förbättra dessa resultat!
Nu ska jag bara stå emot sötsuget också ;)
 
 

Det enda som stressar mig.

Jag är en person som sällan blir stressad. Inte när det kommer till något faktiskt. Rädd kan jag vara, otålig och ha kort tålamod, men det gör mig inte stressad.
Jag har jobbat i miljöer där man lätt kan bli stresspåverkat, men jag har lärt mig av det och vet att allting funkar hundra gånger bättre och fortare om man bara tar ett djupt andetag, fokuserar och tar det lugnt.
Så det gör jag, i alla situationer... utom en.
 
Jag är sjukligt stressad över min yrkeskarriär.
Jag har två friska fina barn, jag bär en ring på mitt vänstra finger, jag har ett hem, jag är lycklig. Men jag har inget jobb. I september ska Kai skolas in på storebror Travis förskola. Då ska jag enligt livets punktliga schema, återgå till ett arbete och kombinera mammarollen med en yrkesroll. Som alltså inte existerar.
Faktum är att jag ALDRIG har haft ett fast jobb i hela mitt liv och då har jag ändå jobbat på heltidstimmar på flera jobb sen jag var 17 år gammal.
 
Jag är stressad för att jag är 30 år och det känns som jag redan nu är "för gammal" för vad arbetsmarknaden är ute efter. Men mest är jag stressad över att jag inte vet vad det är jag vill göra, vad det är jag vill bli!
Jag trodde jag visste för 8 år sedan när jag tog min examen från Gävle högskola, men nej det var inte rätt.
 
Jag har en kurs jag skulle vela gå, Eventproducent. Men den känns långt borta då den ligger i Åre och inte är en distanskurs. Jag vet inte hur jag skulle lyckas pussla ihop lämning/hämtning på dagis med att pendla till Åre varje dag, speciellt inte med Jays arbetstider.
Så jag står liksom och stampar på samma plats. Vad ska jag göra med mitt yrkesverksamma liv? Vad vill jag göra?
Som det känns nu vill jag jobba ute på fältet. Låter kanske luddigt. Men jag skulle vela arbeta med projekt, event, mässor. Planera, sälja in, marknadsföra, jobba med annonsering, sponsring.
Eller så skulle jag vela jobba som varumärkessäljare.
Allt det här är ju också luddigt. Det finns liksom ingen titel på det. Och det är det som gör det så svårt. I vilken ände börjar man då?
 
Varför kom det här inlägget då helt plötsligt?
Jo en vän berättade att hon fått jobb idag. Och jag är inte förvånad. Så kompetent och duktig som hon är så var det liksom inga konstigheter där inte. Jag är superglad för hennes skull. Perfekt!
Och det är då den kommer, bakom glädjen för min vän, så rusar stressen runt runt i kroppen på mig.
( Måste jag poängtera att jag inte är missunsam för min vän? Oh well, nu har jag tydliggjort det också )
 
Jag vill ju jobba, men med vad, vad, vad?! Jag har ju inte hela livet på mig att bestämma mig, och hur ska jag hitta den rätta vägen?