Say daddy!

Först var det bara "hej hej hej hej", sen bara "mamma mamma mamma mamma". Nu är "daddy" det enda vi hör dagarna i ända. Och vi älskar det!

Bra vs dåligt

Denna dag ett liv! ( vem sa det? )

Först kom barnet på att han kunde kliva upp på sin taxibil själv. Det var bra.
Sen kom han på att man kan flytta på alla saker som ligger på sockerlådan så man kan klättra upp på den ändå. Det var inte bra.
Sen vrålskrek han på Willys när vi gick förbi lösviktsgodiset för att han inte fick nått ( vilket är konstigt att han känner igen då vi aldrig köper godis ) Det var inte bra.
Sen ville han titta ner i toaletten när jag gjorde nummer två. Och vrålskrek när jag vägrade flytta skinkan. Det var inte bra.
Sen kastade han tallriken med spagetti och köttfärssås över hela golvet. Det var inte bra.
Sen somnade han åter igen på 5 minuter. Det var bra.
Och nu känner jag en förkylning komma smygandes. Det är verkligen inte bra, såhär 5 dagar före dagisstart.

Vilsen

Man har vilsna perioder i livet, eller hur?
Jag har varit vilsen på en vespa i den filippinska djungeln där inte kartor existerat och har vilset försökt förstå hur jag någonsin skulle kunna köra bil utan att få kärringstopp.

Men min mest vilsna period hade jag under min högskoletid.
Jag var väldigt förvirrad om vad jag skulle göra med livet efter plugget var slut och mitt hjärta var i uppror. Jag lyssnade non stop på Lasse Winnerbäck och tyckte att allt han sjöng om handlade om mig. Än idag får jag rysningar över hela kroppen när jag hör live versionen av "Faller".
Jag minns hur det luktade i min studentlägenhet, hur det var vid min stationära dator i hörnet i mitt sovrum som jag startade den här bloggen 2005. Hur jag skrev mycket mystiska inlägg upplagda för tolkning som ingen egentligen förstod förutom jag. Hur jag många morgnar vaknade upp med fruktansvärd huvudvärk och en hink bredvid sängen. Det var en speciell tid i mitt liv som både började och slutade i tårar. Tårar av hemlängtan i början och tårar av separationsångest tre år senare.

Nästa vilsna period var som nybliven mamma. Då hade det gått 5 år sen jag lämnade den förra. Jag var lite mer vuxen och hade hittat mig själv men så kom något nytt och okänt UT UR mig och vände upp och ner på allt som var jag och allt som jag någonsin vetat. Men även det har jag brottat mig igenom och kommit ut starkare på andra sidan. Och nu känner jag mig starkare än någonsin. Tidigare så var det alltid något jag saknade oavsett vad jag gjorde eller hur mycket pengar jag tjänade, hur mycket kläder jag köpte eller hur mycket jag reste. Jag ville alltid något mer och jag visste aldrig vad.
Nu är jag tillbaka i den stad jag växt upp i efter 9 år på "rymmen", jag lever tillsammans med mannen i mitt liv och vår härliga son. Snart är min mamma-ledighet slut och jag ska tillbaka ut i arbetslivet. Och inte ens där har jag de enorma krav jag hade på mig själv tidigare. Då var endast ett "fint" jobb det enda som var något att ha ( något jag aldrig fick trots mängder av inlämnade CV:s )
Nu så skulle vilket jobb som helst duga för mig. Jag är så trygg i mig själv att det enda som betyder något just nu är att kunna hjälpa till och försörja min familj och så vi kan spara lite pengar för att göra det jag och J gillar mest. Inreda hemmet, resa och hälsa på i England.

Men ett litet frö har börja grott inom mig när det kommer till något jag vill göra för mig själv. Det finns en utbildning till att bli Projektkoordinator i Åre som jag har sneglat lite på och beställt lite information om. Det skulle vara kul att utöka min nuvarande utbildning med detta också. För någonstans så vill jag ändå jobba med reklam, information och marknadsföring i någon form. Det ska bli väldigt spännande att se vad 2014 kommer att ge. Eller kommer detta lugn jag nu känner abrupt splittras av det faktum att jag också fyller 30?

( Lellelii- heading to 30 )