Att njuta av livet som varit.. och som kommer.

Jag måste ha tjatat om vilken inverkan musik gör på en, hundratals gånger här på bloggen.
Men jag kommer göra det igen nu.
 
Att lämna Travis gick skitbra idag. Han hämtade sina inneskor, spatserade in och hämtade en zebra och sa sen: Hej hej till mig och vinkade. Och det trots att han är lite snorig och har sovit dåligt. Men min energi och mitt goa humör håller i sig från igår, ( och det gör nog mycket till att jag inte mår illa längre. ALLS! ) så jag pluggade i hörlurarna och traskade hem igen i minus 16 grader för att rå om mig själv och lägenheten lite i 6 timmar.
 
Spotify var satt på shuffle och det ena minnet bara small upp efter det andra.
Jag har en tendens att minnas minnen som låtar har gett mig, med glädje om jag själv mår bra för stunden. Som nu. Mår jag själv dåligt i nuet, fysiskt eller psykiskt så blir jag ledsen eller avundsjuk på mig själv och längtar tillbaka till något som var, när jag hör viss musik.
Men idag om sagt. Bara minnen att glädjas åt kom upp. Och jag förvånas ibland över hur mycket jag hann få in i mitt liv på ett par, tre år för inte så länge sedan som kom att förändra och ge mig så mycket livserfarenhet så fort. Det var så bra av mig att ta tag i mitt liv på riktigt år 2009 för hade jag inte gjort det, hade jag inte stått här idag med en soon-to-be-familj på 4 personer. Och det livet kan jag inte tänka mig att inte ha nu.
 
Först kom låten "Royals" upp. Det är en ny låt, men texten och innebörden i den låten får mig att tänka på mig själv under 2010. Vem jag var då och vad jag ville göra och vad jag faktiskt gjorde. "We crave a different kind of buzz"....

Sen kom den norska alldeles underbart vackra sången: "Du e de fineste eg vet". Och jag fullkomligt slungades tillbaka till min höst och vinter i Oslo. Denna fantastiska storstad. Jag såg mig själv halv sju på morgonen, oftast med regn i luften, hasta i väg till tunnelbanan mot Jernbanetorget för att hoppa på en buss ut till Oslos förorter för att jobba. Jag hade nån månad innan precis träffat Jay för första gången och mina lediga kvällar gick ut på att sitta på stolen i köket med laptopen i fönstret, med Amanda och skriva milslånga chattmeddelanden om ingenting till Jay som kommit hem från jobb där borta i England. Vi skrev till varandra konstant. När jag hade rast, när han hade rast, när jag slutat jobba, när han slutat jobba, hela kvällarna, på helgerna. Jämt. Och så spelade jag den här låten på repeat hundrasjutton gånger på de där bussarna ut till förorterna. I mörkret. I Oslo, I den regntäta luften. Och tänkte på J. Att han var den finaste jag visste.
 
Och slutligen innan jag landade innaför våra fyra lägenhetsväggar igen så kom Guns n´ Roses Sweet child of mine upp, Och den fick mig att minnas två helt olika saker på samma gång. Den låten för mig är den frihet jag för första gången i mitt liv riktigt känt, när klockan slagit efter 03 på natten. Det är min första natt av många i Thailand för första gången. Jag befinner mig på Phi Phi och har på dagen överraskat min bästa vän på hennes 25 års dag, genom att i tårar på arlanda flyga runt halva jorden, själv, för att vara där på hennes dag. Vi har precis lämnat en nattklubb med ett liveband som har spelat denna låt så bungalowsen skakade, där alla på stället kände exakt samma frihet som mig och där vi alla levde, inte för dagen, utan för varje tickande sekund som gick. Vi gick skrattande ner mot stranden, temperaturen var fortfarande 27 grader. Stannade och köpte buckets vid ett gatustånd och sen kom det folk från alla håll och trängde in sig i en enda stor ring på stranden, där vi sjöng och festade tills solen gick upp. Den känslan av total frihet att göra precis vad man vill, och att man kan göra precis vad man vill i hela världen, kommer aldrig infinna sig så starkt hos mig igen...
...Tills den dagen jag fick lämna Leicester Royal Infirmarys äckligt svettiga sjukhusväggar och åka hem med min nyfödde son. Då var jag också fri. Men på ett helt annat sätt. Fri att börja viga mitt liv åt att ge min son det bästa liv han kan få. Jays mamma och syster hämtade oss. Vi knäppte fast babyskyddet med mini-Travis i bilen och i spelaren satt Guns n´Roses skiva. Och Sweet child of mine slogs på. Och Jays mamma poppade och var överlycklig. Det enda jag kunde tänka på då var att: Nog skumpar det lite väl mycket nu när vi kör? Och: Är det inte lite väl hög volym nu på låten? Och: Måste vi ha det där fönstret öppet de där 4 millimetrarna, han kanske blir sjuk? Svaren på de frågorna är Nej, nej och ja, såhär i efterhand. Det skumpade inte för mycket, volymen var inte för hög och det var över 30 grader ute och en luftfuktighet på 90% typ så ja, för att inte ungen som satt där i stickad kofta och mössa skulle svettas ihjäl så var lite svalkande luft en nödvändighet.
 
Och efter det kom jag hem. Hem till 2014, och allt blev som vanligt igen.
Men det är det som är bra med minnen ibland. Det är viktigt att ta fram dom och få återuppleva känslorna man hade då, och hur man tänkte och vad man ville, för att sedan reflektera över hur allt blev, och hur det ser ut idag.
Jag har redan en låt jag för alltid och evigt kommer förknippa med glädje med mig och Travis. Och jag är glad att musiken har gett mig alla dessa minnen som jag kan få gå tillbaka till ibland och njuta av. Njuta av att jag har fasiken haft ett jäkligt bra liv från tonåring till snart 30.
 
 

Det sexiga språket

Har lämnat sonen på dagis. Ligger och rapporterar gårdagens jobb på telefonen samtidigt som jag plockar upp miljoner leksaker, viker miljarder olika små rentvättade plagg och plockar ur ren disk ur maskinen. I bakgrunden står en engelsk radiokanal på, på tv. Och det slår mig hårt i magen varje gång jag inte fått höra min favorit-engelska ( brittisk alltså ) på ett tag. Jag älskar den! Den är ju helt sjukt sexig ( om man inte kommer från Yorkshire eller Posh Essex ) 

Jag kan inte förstå hur någon annan engelska ens kan närma sig den snygga brittiska engelskan. Är inte alla på riktigt sjukt trött på den påbredda, skrikiga amerikanskan? Alla skriker ju och wailar när dom pratar! Sydafrikans engelska går bara inte att få sexig hur länge man än försöker. Australiensk engelska gör mig bara full av skratt. Varför, varför, varför måste de avsluta varje mening med att dra ut på ordet eller gå upp en tonart? Sjukt störande. 
Kanadensisk får godkänt, så också nya zeeländsk. 

Men åter till ämnet. Det var ju just Jays fantastiska röst som gjorde honom än mer intressant när vi träffades för första gången. Och jag kastas tillbaka till den gången i stugan i Norge varje gång jag numera hör någon ANNAN prata engelska. Jays röst får det inte att pirra i magen längre tyvärr, haha! 
Jag minns kvällen, natten och morgonen efter så väl. Jag vet att när jag körde Marias bil genom de bergsbeklädda landskapet, på väg hem till min egen stuga på morgonen så flinade jag för mig själv. Och hade fortfarande ett fånigt flin påklistrat när jag stannade för att hämta upp andra slagna hjältar som också ville hem, efter gårdagens festligheter. Pake, min, Maria och Karins roomie såg rätt igenom mig och skrattade högt åt mig och sa på sitt bredaste Skellefte-mål: Såå jävla coolt Lelle, haha, tänk om ni skulle få små rock-kids. Satan va söta och coola de skulle vara. 

Jag viftade bort det, såklart. Några ungar skulle inte jag ha. Och speciellt inte med en tatuerad heavy metal kille från England. 
Men hur kommer det sig att jag kommer ihåg just den där meningen då? Den liksom planterades i mitt undermedvetna och stannade där. Det är lite coolt faktiskt...

Och resten är historia så att säga. 


Gravidminne

Jag satt och läste lite inlägg från gravidbloggen, och specifikt under juli månad och fram till den dagen Travis föddes. Hur ovetande man ändå var, eftersom man inte visste när han skulle komma. Hur man gjorde sina vanliga saker och sen gick och väntade och väntade.
 
När jag skrev det här inlägget nedan så hade jag inte en tanke på att han skulle vara hos oss 2 dagar senare, eller ens att det kunde varit en signal på att kroppen höll på att förbereda sig. När jag läser det idag så är det ju klart som korvspad att det som hände min kropp där var ett förberedande inför förlossning.
 
Jag läser min gravdblogg med helt andra ögon och känslor än vad jag hade när jag skrev inläggen. Jag tror att nästa graviditet kommer jag tycka är ÄNNU tråkigare än den här. Den här var ju ändå den första och man väntade spänt på nästa steg och allt var nytt och det var lite häftigt att växa osv. Nästa gång blir det ju lite been there done that, och jag vill nog mest bara att det ska vara över så man får träffa den lille där inne istället.
 
( Fan vad jag pratar om ett andra barn, jag får tagga ner lite nu. Lite väl tidigt än för det! )