Att njuta av livet som varit.. och som kommer.

Jag måste ha tjatat om vilken inverkan musik gör på en, hundratals gånger här på bloggen.
Men jag kommer göra det igen nu.
 
Att lämna Travis gick skitbra idag. Han hämtade sina inneskor, spatserade in och hämtade en zebra och sa sen: Hej hej till mig och vinkade. Och det trots att han är lite snorig och har sovit dåligt. Men min energi och mitt goa humör håller i sig från igår, ( och det gör nog mycket till att jag inte mår illa längre. ALLS! ) så jag pluggade i hörlurarna och traskade hem igen i minus 16 grader för att rå om mig själv och lägenheten lite i 6 timmar.
 
Spotify var satt på shuffle och det ena minnet bara small upp efter det andra.
Jag har en tendens att minnas minnen som låtar har gett mig, med glädje om jag själv mår bra för stunden. Som nu. Mår jag själv dåligt i nuet, fysiskt eller psykiskt så blir jag ledsen eller avundsjuk på mig själv och längtar tillbaka till något som var, när jag hör viss musik.
Men idag om sagt. Bara minnen att glädjas åt kom upp. Och jag förvånas ibland över hur mycket jag hann få in i mitt liv på ett par, tre år för inte så länge sedan som kom att förändra och ge mig så mycket livserfarenhet så fort. Det var så bra av mig att ta tag i mitt liv på riktigt år 2009 för hade jag inte gjort det, hade jag inte stått här idag med en soon-to-be-familj på 4 personer. Och det livet kan jag inte tänka mig att inte ha nu.
 
Först kom låten "Royals" upp. Det är en ny låt, men texten och innebörden i den låten får mig att tänka på mig själv under 2010. Vem jag var då och vad jag ville göra och vad jag faktiskt gjorde. "We crave a different kind of buzz"....

Sen kom den norska alldeles underbart vackra sången: "Du e de fineste eg vet". Och jag fullkomligt slungades tillbaka till min höst och vinter i Oslo. Denna fantastiska storstad. Jag såg mig själv halv sju på morgonen, oftast med regn i luften, hasta i väg till tunnelbanan mot Jernbanetorget för att hoppa på en buss ut till Oslos förorter för att jobba. Jag hade nån månad innan precis träffat Jay för första gången och mina lediga kvällar gick ut på att sitta på stolen i köket med laptopen i fönstret, med Amanda och skriva milslånga chattmeddelanden om ingenting till Jay som kommit hem från jobb där borta i England. Vi skrev till varandra konstant. När jag hade rast, när han hade rast, när jag slutat jobba, när han slutat jobba, hela kvällarna, på helgerna. Jämt. Och så spelade jag den här låten på repeat hundrasjutton gånger på de där bussarna ut till förorterna. I mörkret. I Oslo, I den regntäta luften. Och tänkte på J. Att han var den finaste jag visste.
 
Och slutligen innan jag landade innaför våra fyra lägenhetsväggar igen så kom Guns n´ Roses Sweet child of mine upp, Och den fick mig att minnas två helt olika saker på samma gång. Den låten för mig är den frihet jag för första gången i mitt liv riktigt känt, när klockan slagit efter 03 på natten. Det är min första natt av många i Thailand för första gången. Jag befinner mig på Phi Phi och har på dagen överraskat min bästa vän på hennes 25 års dag, genom att i tårar på arlanda flyga runt halva jorden, själv, för att vara där på hennes dag. Vi har precis lämnat en nattklubb med ett liveband som har spelat denna låt så bungalowsen skakade, där alla på stället kände exakt samma frihet som mig och där vi alla levde, inte för dagen, utan för varje tickande sekund som gick. Vi gick skrattande ner mot stranden, temperaturen var fortfarande 27 grader. Stannade och köpte buckets vid ett gatustånd och sen kom det folk från alla håll och trängde in sig i en enda stor ring på stranden, där vi sjöng och festade tills solen gick upp. Den känslan av total frihet att göra precis vad man vill, och att man kan göra precis vad man vill i hela världen, kommer aldrig infinna sig så starkt hos mig igen...
...Tills den dagen jag fick lämna Leicester Royal Infirmarys äckligt svettiga sjukhusväggar och åka hem med min nyfödde son. Då var jag också fri. Men på ett helt annat sätt. Fri att börja viga mitt liv åt att ge min son det bästa liv han kan få. Jays mamma och syster hämtade oss. Vi knäppte fast babyskyddet med mini-Travis i bilen och i spelaren satt Guns n´Roses skiva. Och Sweet child of mine slogs på. Och Jays mamma poppade och var överlycklig. Det enda jag kunde tänka på då var att: Nog skumpar det lite väl mycket nu när vi kör? Och: Är det inte lite väl hög volym nu på låten? Och: Måste vi ha det där fönstret öppet de där 4 millimetrarna, han kanske blir sjuk? Svaren på de frågorna är Nej, nej och ja, såhär i efterhand. Det skumpade inte för mycket, volymen var inte för hög och det var över 30 grader ute och en luftfuktighet på 90% typ så ja, för att inte ungen som satt där i stickad kofta och mössa skulle svettas ihjäl så var lite svalkande luft en nödvändighet.
 
Och efter det kom jag hem. Hem till 2014, och allt blev som vanligt igen.
Men det är det som är bra med minnen ibland. Det är viktigt att ta fram dom och få återuppleva känslorna man hade då, och hur man tänkte och vad man ville, för att sedan reflektera över hur allt blev, och hur det ser ut idag.
Jag har redan en låt jag för alltid och evigt kommer förknippa med glädje med mig och Travis. Och jag är glad att musiken har gett mig alla dessa minnen som jag kan få gå tillbaka till ibland och njuta av. Njuta av att jag har fasiken haft ett jäkligt bra liv från tonåring till snart 30.