Hemresan

Om jag tyckte flygresan TILL England var lite snårig så var det som att försöka ta sig igenom Amazonas djungel med en slö bordskniv på hemresan. Tillåt mig att punktera förloppet om de 16 timmar jag och Jay reste med våra två barn.
 
03.02 Kai vaknar och knorrar och håller på med detta var tionde minut....tills.
 
04.45 Alarmet ringer....
 
05.00 Jag försöker väcka den äldre av söner som plötsligt blivit tonåring och ville under inga omständigheter kliva upp.
 
05.10 Travis är vaken och är 100% pigg.
 
06.00 Taxin kommer. Vi kramas och hela den biten. Vi har maaaaassor av tid att ta oss till Heathrow.
 
07.15 Trafiken börjar tjockna på den 4-filiga motorvägen M1. Morgontrafik tänker jag, det lättar om 10 minuter.
 
07.18 Travis blir åksjuk och spyr ner hela sig själv och bilstolen. Inget papper finns att tillgå så jag torkar av honom med tröjärmen.
 
07.30. Vi står still. Alla andra fordon står också still. Det står helt still 200 meter framför oss. Det är som taget ur en scen från The walking dead.
 
08.00 Vi sniglar oss fram i 10km/h i en trafik som inte har några planer på att lätta. Svetten börjar tränga fram i pannan...
 
08.28 Incheckningen på Heathrow stänger om 2 minuter och vi har 13 miles kvar. ( 2,1 mil ) och vi sitter fortfarande fast i bilkö som vi nu sett beror på en trafikolycka. Det går inte ( av någon oitgrundlig anledning ) att checka in via internet. Jag är fruktansvärt stressad.
 
08.30 Travis är hungrig. Kai är också hungrig och vrålar lungorna ur sig. Med en hand så svishar jag ihop en flarra och matar den yngre i bilen medan jag lovar den äldre allt gott man kan tänka sig så fort vi är framme.
 
08.45 Helt plötsligt bara försvinner alla bilar och det är fritt fram att köra. Och som vi kör...tills det tjocknar på igen när vi närmar oss Heathrow.
 
09.00 Vi svänger in på Heathrow. Men eftersom det är världens största flygplats så tar det inte 2,5 sekund direkt att komma fram till terminal 3. Jag tittar Travis stint i ögonen och säger: När vi kliver ur taxin måste vi springa. Du kan inte gå, krypa, hoppa eller åla dig fram, utan vi måste SPRINGA in ok? Travis går med på med.
 
09.10 Jag sliter upp taxidörren i sann bankrånarstil och kastar ur väskor och barn och springer in i terminalen. Vid SAS incheckningsdisk STÅR FORTFARNADE EN KVINNA!! Jag dör lite inombords av kärlek till henne.
 
09.14 Vi checkar in.... med en väska som har övervikt.... men som hon inte bryr sig om att debitera oss för. Jag överväger att fria till henne på väskvågen.
 
09.25 Säkerhetskontroll på Heathrow..... enough said. Våra vattenflaskor till Kais mat blev granskade i 34 olika maskiner. Travis ville leka i magnetröntgen-prylen.
 
09.45 Det är 14 mil kö på WHSmith. Alla är vrålhungriga. Vi köper choklad och hoolahoops till Travis ( åh så perfekt frukost. Godis och chips ) och jag köper en macka som jag i slutändan lämnar oäten på planet.
 
10.05 Vi kommer till gaten, jag svettas floder. Planet ska boardas. Vi fick gå direkt på för vår barnsituation. Jag vill nu gifta mig med denna kvinna som för sin generositet.
 
10.35 Vi lyfter.
 
10.36 Travis är uttråkad. Och börjar ömson sparka på personen framförs säte, ömsom fälla ner och SLÅ igen bordet framför honom.
 
13.45 Detta pågår fortfarande med utbrott av gråt emellanåt när jag sagt åt honom ( LÄS: Blåhållit fast hans ben med mina händer så han var oförmögen att röra sig )
 
13.50 Vi går in för landning. Halleluja!
 
14.00 Travis och Kai somnar.
 
14.05 Vi landar.
 
14.07 Jag väcker Travis.... vilket var högst ovälkommet.
 
14.30 Åh du åt ju choklad och chips till frukost, lets eat McDonalds till lunch!
 
16.00 Alla äro färdigätna. Travis är nu proppfull på ketchup.
 
16.20 Vi går 514 varv runt på Skycity,
 
16.45 Köper en triss. Vinner 30 spänn. Travis försvinner för ett ögonblick i folkmassorna och jag får panik.
 
16.46 Han stod bakom mig.
 
17.30 Vi bestämmer oss för att checka in barnstolen och gå in på inrikes. Från och med nu bärs alltså 3-månadersklumpen. Och skall så göras till klockan är 21. Och denna vansinniga ide endast för att Travis skulle få leka på Junibacken innan mina öron trillat av utav allt tjat.
 
Mellan 17.45-20.00 Travis ramlar och slår sig 432 gånger och grinar. Kai grinar för att han är obekväm i våra famnar, är konstant hungrig och bajsar ner sig. Travis likaså.
 
20.03 Jag köper middag till Travis bestående av en flaska vatten, en festis och en drickyoghurt. Kalaset landade på nätta 83 riksdaler....
 
20.30 Vi går til gaten.. och möts av att planet är försenat. Jag dör lite inombords.
 
21.00 Vi går på planet.
 
21.02 Sparkandet på sätet framför fortsätter där det slutade, men nu har hopp på säte tillkommit i repertoaren.
 
21.50 Vi landar på Frösö flygplats. Jag ser mamma vänta i ankomsthallen. Jag andas ut och blir extremt trött.
 
22.15 Travis somnar i bilen. Första sovningen sen kl 05.
 
22.30 VI är hemma! Jag bär in en sovande Travis, klär av honom och byter blöja i sängen. Ungen vaknar knappt. Mamma söver ner den mindre och så är allt plötsligt väldigt, väldigt tyst och lugnt och skönt och mamman och pappan till dessa två funderar på att aldrig flyga igen....
 
( Barnen sov till kl 10 dagen efter. Thank god for that! )


En bra stund på hemresan, när T upptäckt den lilla toaletten och gjorde nummer två däri och gick sedan omkring och kallade sig själv duktig i en halvtimme. 

 
 

Vi är på semester!

Oj hej! Det händer saker i parti och minut! Travis har fyllt 2 år, jag har klivit över 30-strecket och just nu är vi i England på lite semester hos svärisarna. 
Veckan här är snart över, det har gått fort. För fort nästan. Jag skulle gärna stanna en vecka till. Vi träffar ju dom så sällan. Jag ser ju hur Jay trivs med sin familj och hur hans familj trivs med att få skämma bort och leka med Travis och Kai. Kommer bli jobbigt att åka till flyget på tisdag morgon. De missar så mycket av barnens uppväxt..
Nästa år har Jay 4 veckors betald semester. Känns som det blir mycket England då! 

Men vi har utnyttjat dagarna till max och Travis har somnat ovaggad varje kväll. Kai däremot har krånglat om nätterna men med dessa "barnvakter" så går det bra ändå med lite sömn. Och jag har gjort det jag velat och ätit det jag saknat. Riktig sunday roast, full english breakfast, cheese strings... 

Resan hit gick efter omständigheterna ganska bra. 12 timmars resande som började med att Travis fick panik på Frösö flygplats och vägrade kliva på planet. Trots att både flygvärdinnan, lastkillarna och piloterna smekte honom medhårs med olika mutor där uppe på sista trappsteget. Vi var sist på. Väl ombord så gick det sedan bra och efter 7 timmar på Arlanda så var det lätt som en plätt att kliva på nästa flyg. Så det var den flygrädslan det :) 

Sista dagen i morgon. Stor del av dagen kommer spenderas med att försöka fundera ut hur vi ska få plats med alla kläder och saker vi och pojkarna fått. Jag söker med ljus och lykta nu efter vacuumpåsar att stoppa kläderna i så vi får mer plats i den TOMMA väska vi också tagit med oss. Ett besök på Argos alltså. 

Travis och farfar Kelv

Leker med uncle Kaine

Världens finaste farmor Maria

Full english! 

Snygg-unge!







Ohoy there!


Mitch! 


Nu börjar vi lära känna varandra

Kai har passerat två månader i livet. Och som med Travis så är det först nu vi börjat känna vårt nytillskott lite bättre. Jag har kommit in i rutiner som bara kan bli bättre med att ha två barn, jag har lärt mig känna igen vilket grin som betyder vad. Jag har börjat lära mig hur han gillar att sova, hur han gillar att ligga/sitta/hänga när han är vaken och jag ser på hans uttryck och kroppsspråk vad som kommer ske härnäst. Jag tror det tar ett par månader innan man kan på riktigt känna sig bekväm och i symbios med sitt nya barn. Det är ju en person det med, om än liten, men en person som man aldrig har träffat förut och som med alla andra så måste man lära känna varandra. Den lilla måste ju lära känna sin familj också på sätt och vis. Och nu är vi där... ett tag iallafall. Man får lära känna sitt barn på nytt om och om igen det första året, men grunden är nu lagd. Det känns skönt.
 
Sommaren fortsätter och vi valde att förlänga Travis sommarlov med tre veckor till innan det är dags för dagis igen. Vill inte riskera att han blir sjuk ( och i förlängningen smittar lillebror ) på dagis så vi måste ställa in Englandsresan som vi drar iväg på om 2 veckor. Gud så jag längtar! Sitta ute i svärföräldrarnas trädgård och titta på när farfar och Travis fixar i skjulet. Få äta Marias goda mat, gå längs min favoritgata och titta på de fina husen och beställa snuskigt billig hemkörd snabbmat. Det ska bli spännande att se hur flygresan går. I värsta fall kan vi ha en 2-åring i panik som inte vill flyga som vi måste tvinga på planet och en 2,5 månaders som har en dålig dag och bara gråter. I bästa fall så går det skitbra, Travis och Kai emellan kommer det gå skitbra. Travis är en otroligt snäll storebror. Mycket snällare än vad jag trodde. Han blir lite less ibland om Kai är hud-mot-hud-sjuk och bara vill vara med mamma. Då tycker han att jag ska lägga ner Kai och leka med honom istället. Men annars så är han alltid med på ett hörn varje dag när det kommer till honom. Hjälper till att hålla flaskan när det ska matas, fyller upp baljan när det är dags för bad, han hämtar blöja på morgonen och stoppar i nappen om han är ledsen. Han visar honom sina favoritklipp på youtube på Ipaden och han låtsasmatar honom när vi leker i hans kök. Han vill ofta hålla honom och han klappar alltid fint och försiktigt, och varje kväll så är det otroligt viktigt att även Kai får en kram och en puss när det ska sägas godnatt.
Och Kai, det finns ingen han ler så mycket mot som mot sin storebror. Så fort han är vaken och fäster blicken på Travis så spricker hela han upp i ett stort leende och han börjar sparka med benen och ge ifrån sig små söta ljud. Det är så vackert att se att jag blir rörd till tårar varje gång. Tänk om ett år, om ett halvår va kul det kommer vara då när han förstår mer. Det kommande året kommer med all rätt bli väldigt spännande, kärleksfylld men med en del räkna-till-tio-inslag....