Vart tog mina bebisar vägen?

Dagarna rullar på, vardagen i ett nötskal liksom. Men idag slog det mig, de här vardagarna är ändå dagar som på något sätt ändå rusar fram! Om 5 veckor fyller Kai 1 år. 1 ÅR! Det är helt galet! Vart försvann de där vardagarna egentligen? Jag kände också idag när jag satt och lekte med Kai på golvet och Travis var ute och lekte med Jay att NU börjar den här tiden jag verkligen gillar. Jag har aldrig varit någon spädbarnsälskare. När barnen är mellan typ 5-9 månader så tycker jag det är dötrist. Men sen så händer det någonting, och då menar jag inte fysiskt utan uppe i skallen på de små. De börjar förstå så mycket mer, de är intresserade, talet börjar komma på ett helt annat sätt en det där "dadadada"-liknande fasonerna, de börjar helt enkelt gå från en bebis till att bli ett barn.
Och det märktes idag. Jag och Kai byggde med lego och jag ser hur han har snappat upp hur man ska göra och försöker sätta dit bitarna själv, ibland lyckas det och ibland lyckas det inte, men ändå har han tålamodet! *blickar tacksamt upp mot himlen*.
Andra superroliga hobbys för tillfället är att krypa fram och plocka ur diskmaskinen så fort den är öppen eller stå på sockerlådan vid fönstret och vinka till förbipasserande. Böcker, bada och vara ute är annat som faller lille herrn i smaken. Och appropå smak så har han en väldans smak för mat, och nu gäller inte barnmat längre, utan det ska vara samma mat som mamma, pappa och storebror äter. Så barnmat har vi helt slutat med och allt går tipp topp med det. Han har börjat prata lite också lilleman! Det officiellt första ordet blev "tittut" ( Travis första ord var "titta" ) men han säger även "daddy", "mamma", "tack-tack" och "hej-hej".
Som sagt, liten börjar verkligen bli stor!
 
På andra sidan har vi ju sedan stora storebror Travis som fyller 3 år om 2,5 månad! Det är också helt sjukt. 3 år är ju en hel tid och evighet men det kändes som det var förra året som jag födde honom där borta i England. På hans utvecklingsfront så är det fortsatt massor av NEJ NEJ NEJ, till det mesta man säger, och får han inte som han vill så är det vrål och tårar. Men bortom det där jobbiga som han går igenom så finns ju min lugna, fina, lite blyga pojke. Han som börjar få andra personer i sitt liv som betyder något. Som tex en annan liten kille på dagis, som han leker med jämt, jämt, jämt. Idag var han sjuk fick vi veta när vi kom på dagis och jag såg att Travis ville brista ut i tårar. Han har ett sånt stort hjärta och vill inte göra någon illa, men den här utbrytartiden vill lite annorlunda och det resulterar i ganska mycket dispyter mig och han emellan.
Munnen dessutom går stup i ett. Den här ungen pratar och pratar och pratar och säger saker ibland så jag tappar hakan och får vika mig av skratt inombords. Stammandet fortsätter. Det går lite upp och ner med den, vissa dagar är det mer än andra. Och så kommer vi till det här proud mama-momentet som jag haft idag.
Min Travis, min BEBIS, har varit utan blöja från lunchtid idag och ända till läggdags utan en enda olycka! Vi åkte hem från dagis utan blöja, han har varit och lekt ute utan blöja, och han har sagt till alla gångerna han känt sig kissnödig OCH även när han ville bajsa. Och allt skedde superbra på toaletten. Jag berömde honom så mycket att han blev lite röd om kinderna. Älskade, älskade unge!
Det kanske inte dröjer så länge förrän vi bara har ett blöjbarn här hemma!
 
 





Hur skyddar jag mina barn?

Ute på lekplatsen idag. Jag och Travis leker lite, Kai sover i vagnen. Ett gäng killar, barn, i åldrarna 7-9 leker nån lek. En annan kille kommer och vill vara med. Han får inte. Verbalt bråk uppstår, jag vet inte vad som sägs då jag inte förstår deras språk. Den äldste i gänget tar kommandot och börjar slå på den utomstående. Han slår tillbaka. Det är knuffar, sparkar och slag. De andra i gänget står tyst och tittar på. Inga föräldrar syns till. 
Bakom mig står min son, i sina stövlar, galonbyxor, med mössan halvt över ögonen med snoret rinnandes ur näsan och med händerna på sin plastgräsklippare som han kört med i vattenpölarna, och tittar tyst på. 
Den pojke som blev attackerad ger sig av, de andra skriker saker efter honom. Sen tar de sina cyklar och fortsätter leka. Den utstötte pojken vänder sig om och tittar efter dem och försvinner sedan in i den port vi också bor bakom. 

Jag tittar på Travis. Han har nu återgått till att "klippa vattnet". Jag tittar på honom igen och ser inte den fruktansvärt bestämde, envisa, trotsiga maktutövare han är innanför våra trygga, fyra väggar i lägenheten. Jag ser nu en väldigt liten kille, som är så otroligt oskyddad mot livet där jag ( och hans far ) är hans allt. Jag ser hur fruktansvärt skör han är och hur lite han vet om allt svårt och komplicerat. 
Och jag tänker. Hur ska jag lyckas få honom att inte bli som någon av dom i det där gänget? Och å andra sidan, hur ska jag få honom att inte bli den där andra pojken, han som fick fly? 
Barnens värld är svår att nå in till. Det sker så mycket hemskt där som vi vuxna inte ser. 
Hur ska jag kunna skydda honom mot allt detta? Hur ska jag uppfostra honom på ett bra sätt så att han inte blir en mobbare? 

Min 2,5-åring som känns så stor blev plötsligt väldigt liten och jag vill nu bara lyfta in hans tungt sovande kropp och lägga honom bredvid mig, där han är trygg. Jag kommer stå framför min son likt en sköld av kärlek och ta emot allt som kan tänkas kastas mot honom så länge han lever. 



Status på bröderna brothers i siffror.

Kai har fått hälsat på BVC-Inger igen för nån vecka sen efter 3 månaders "uppehåll". Dags för lite klassisk vägning och mätning och titta på tillväxtkurvan. Inger kollade lite skills också och det var inga som helst problem att sitta, att slå två klossar mot varandra och tum-och-pekingergreppet sitter i princip klockrent.
Han tar sig dit han vill på de mest avancerade sätt eftersom det där otroligt svåra med att flytta benen framåt inte riktigt sitter än. Men den senaste kunskapen som han nu besitter är att kunna sätta sig upp från liggande utan att hålla i sig i något.
Vi märker att han blir frustrerad över att han inte kommer framåt riktigt och det gnälls en del över det, men det kommer snart, det vet jag. Travis var likadan. Och för mig är det ingen brådska, iallafall inte med att han ska lära sig att gå. Jäklar var det kommer bli smågruff och knuffar mellan dessa två bröder då när även Kai kan ta sig dit han vill och ta det han vill ha, istället för att det är som nu att Travis helt enkelt tar ifrån Kai det han har om Travis inte tycker att Kai ska ha det. ( Nu får han ju inte göra så, utan blir tillsagd vareviga gång, men eftersom Travis vet att han KAN göra det utan att Kai kan göra något åt det, så lockar det mer än mammas och pappas tillsägelser )
 
Status på Kai 9 månader alltså:
Vikt: 11,5 kg
Längd: 75 cm.
8 bissingar ute och 2 till på G tror jag.
Äter som en häst och sover mellan 19-06,30 ca, med ett uppvak för en slurk.

Han ligger lite över kurvan men har börjat att plana ut. Mycket rasar ju när han kommer börja gå så jag bryr mig föga om den där konstiga normalitetskurvan.
Lite kul är att vi tog Travis längd och vikt också när vi var där och kollade hans tillväxtkurva.
 
Status på Travis 2,5 år:
Vikt 13,8 kg
Längd: 92,5 cm
Alla gaddar framme haha.
Äter minimala portioner och sover i egen säng till någon gång mellan 01-05 då kan vill komma och sova mellan mamma och pappa. Sen skulle han kunna sova till halv åtta-åtta någon gång om det inte vore för att lillebror väcker honom.
Travis ligger lite under kurvan både på vikt och längd, men han har alltid varit en liten kille. Liten från när han föddes.
 
Dom är verkligen olika små personer, rent kroppsligt, mina söner.
Det är fantastiskt.