Vart tog mina bebisar vägen?

Dagarna rullar på, vardagen i ett nötskal liksom. Men idag slog det mig, de här vardagarna är ändå dagar som på något sätt ändå rusar fram! Om 5 veckor fyller Kai 1 år. 1 ÅR! Det är helt galet! Vart försvann de där vardagarna egentligen? Jag kände också idag när jag satt och lekte med Kai på golvet och Travis var ute och lekte med Jay att NU börjar den här tiden jag verkligen gillar. Jag har aldrig varit någon spädbarnsälskare. När barnen är mellan typ 5-9 månader så tycker jag det är dötrist. Men sen så händer det någonting, och då menar jag inte fysiskt utan uppe i skallen på de små. De börjar förstå så mycket mer, de är intresserade, talet börjar komma på ett helt annat sätt en det där "dadadada"-liknande fasonerna, de börjar helt enkelt gå från en bebis till att bli ett barn.
Och det märktes idag. Jag och Kai byggde med lego och jag ser hur han har snappat upp hur man ska göra och försöker sätta dit bitarna själv, ibland lyckas det och ibland lyckas det inte, men ändå har han tålamodet! *blickar tacksamt upp mot himlen*.
Andra superroliga hobbys för tillfället är att krypa fram och plocka ur diskmaskinen så fort den är öppen eller stå på sockerlådan vid fönstret och vinka till förbipasserande. Böcker, bada och vara ute är annat som faller lille herrn i smaken. Och appropå smak så har han en väldans smak för mat, och nu gäller inte barnmat längre, utan det ska vara samma mat som mamma, pappa och storebror äter. Så barnmat har vi helt slutat med och allt går tipp topp med det. Han har börjat prata lite också lilleman! Det officiellt första ordet blev "tittut" ( Travis första ord var "titta" ) men han säger även "daddy", "mamma", "tack-tack" och "hej-hej".
Som sagt, liten börjar verkligen bli stor!
 
På andra sidan har vi ju sedan stora storebror Travis som fyller 3 år om 2,5 månad! Det är också helt sjukt. 3 år är ju en hel tid och evighet men det kändes som det var förra året som jag födde honom där borta i England. På hans utvecklingsfront så är det fortsatt massor av NEJ NEJ NEJ, till det mesta man säger, och får han inte som han vill så är det vrål och tårar. Men bortom det där jobbiga som han går igenom så finns ju min lugna, fina, lite blyga pojke. Han som börjar få andra personer i sitt liv som betyder något. Som tex en annan liten kille på dagis, som han leker med jämt, jämt, jämt. Idag var han sjuk fick vi veta när vi kom på dagis och jag såg att Travis ville brista ut i tårar. Han har ett sånt stort hjärta och vill inte göra någon illa, men den här utbrytartiden vill lite annorlunda och det resulterar i ganska mycket dispyter mig och han emellan.
Munnen dessutom går stup i ett. Den här ungen pratar och pratar och pratar och säger saker ibland så jag tappar hakan och får vika mig av skratt inombords. Stammandet fortsätter. Det går lite upp och ner med den, vissa dagar är det mer än andra. Och så kommer vi till det här proud mama-momentet som jag haft idag.
Min Travis, min BEBIS, har varit utan blöja från lunchtid idag och ända till läggdags utan en enda olycka! Vi åkte hem från dagis utan blöja, han har varit och lekt ute utan blöja, och han har sagt till alla gångerna han känt sig kissnödig OCH även när han ville bajsa. Och allt skedde superbra på toaletten. Jag berömde honom så mycket att han blev lite röd om kinderna. Älskade, älskade unge!
Det kanske inte dröjer så länge förrän vi bara har ett blöjbarn här hemma!