Hoppet är det sista som lämnar oss.

Haha jag vet att man inte kan påverka när bebis ska komma ut men jag provar det mesta. 
Hallonbladste som bara smakar som hett vatten, promenader, jag plockar och städar och böjer mig ner och reser mig upp dagarna i ända tack vare två-åringen i huset. Jag har ätit katrinplommon och igår körde vi det som sägs ge bäst effekt, nämligen färdknäppen. 

Det kom ingen bebis igår, men väl en riktigt blödning så jag fick ringa förlossningen vid midnatt. Jag var inte alls orolig, jag ville bara dubbelkolla och som väntat fick jag svaret jag hade väntat. Livmodertappen är mjuk och blödningar uppstår lätt vid ex penetration. I morse var det borta. 

Idag har vi varit ute större delen av dagen och jag/vi slog på stort och gick ner på stan istället för att ta bilen. Vi köpte en snuttis och en flaska till lillebror och lite sommarjeans till Travis och så hittade jag min BB-väska. 
Så ikväll har jag i princip packat klart den, måste bara fundera ut vad för kläder jag ska ta med till mig själv. Det var mitt största problem sist när vattnet hade gått. Där stod jag kl 03 på natten med en binda mellan benen och funderade på vad jag skulle ha på mig. Ingen brådska där inte. Jay och svärmor fick ropa på mig tillslut att komma ner så vi kunde åka in haha! 

Jag undrar så mycket när det är han kommer, vår andra lilla grabb. Ena sekunden längtar jag ihjäl mig och andra blir jag lite halvt skräckslagen av tanken att allt börjar om och hur tufft det är bitvis. 
Nu ikväll så knäppte det till i magen. Högt och tydligt! Som ett gummiband som brustit eller som när man poppar en sån bubbla i bubbelplast som kommer runt typ teve-apparater. Till och med Jay hörde. Först högt en gång och sen ca 5 min senare ännu en gång. Sen har det varit tyst där inne men med en väldigt livlig lillebror som bökar runt så gott han kan och får plats. 

Vissa säger det är bebis leder som knakar, men hur kan det låta så högt när inget annat från bebis höra genom magen. Google har delade teorier om detta, hehe. Andra säger att det är luftbubblor i fostervattnet som spricker och ytterligare säger att det är ett tecken på att det snart är dags att träffa den där inne. Jag har både vänner och läst om "främlingar" som hört den berömda knäppen och sen har det satt igång. 

Jag ska försöka inte tänka något alls om vad det kan tänkas vara. Jag är rastlös, nyfiken och lite vettskrämd nog som det är inför förlossning och att bli tvåbarnsförälder. 

I morgon är det 1 juni och vi är äntligen i den månaden då vi kommer att få träffa han som gömmer sig där inne. 

En lite trött storebror som är rädd för hissar och behöver nappen som tröst.. 

Halvpackad BB-väska

Älskar den! 

Titta han kan räkna!

Varje dag så överraskar min son mig och hans pappa. Det är det som gör det så himla belönande att ha barn. Att se de växa, utvecklas, bli deras egen person och individ.
 
Just nu så handlar allt om att prata. Mer ord, längre meningar. Allt ska berättas, beskrivas, visas och från att han slår upp sina två blå tills han stänger dom igen på kvällen så går hans mun i ett. På engelska eller svenska, han bryr sig inte utan kör på det han för tillfället tycker passar bäst.
Treordsmeningar ska man kunna när man är 3 år, Travis uttrycker sig i treordsmeningar dagligen och nya kombinationer kommer fram hela tiden.
 
I morse chockade han mig igen med sin kunskap som jag inte riktigt vet vart han suger i. Han är som en svamp. Jag säger att massor är förskolans förtjänst. Heja förskolan och att börja tidigt. Enligt mig finns det inget negativt med att sätta sitt barn i förskolan efter 1 års ålder. Jag kan istället tycka att vara hemma med barnet tills det är typ 2 år är att hämma barnets personliga utveckling och läran att bli självständig och att umgås, lyssna och respektera andra vuxna.
 
Anywho... i morse när han låg på skötbordet och vi skulle byta första blöjan för dagen så ligger han där och surrar i godan ro, när han plötsligt börjar räkna. Jag vet sedan tidigare att han kan räkna till tre så jag tänkte inte så mycket mer på det förrän han sedan bara fortsatte. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, TIO!
Jag tappade hakan och blev helt till mig och applåderade och berömde honom.
Skickade sedan sms till J om framsteget och när han kom hem från jobb så testade han samma sak fast på Engelska. Och gissa hur häftigt det var när Travis som om det vore den simplaste saken i världen då rabblar upp 1-10 även på engelska.
 
Livet utan barn vore ändå ganska så tråkigt, då glädjen du får av dem väger över allt småjobbigt som vardagen innebär.
 
 
Fick pepp-inför-förlossningen-blommor av Travis och Jay idag. 
❤️ 

Förvärkar?

För andra natten i rad har jag vaknat upp mitt i natten utav att jag har ruskigt ont i nedre delen av magen. Jag har gått och kissat för att det brukar lindra om jag får sammandragningar men det har inte lättat alls trots att jag tömt blåsan. Inatt satt jag på toaletten och köld-skakade typ samtidigt som det gjorde fasligt ont. Jag gick och lade mig igen och fick andas tungt för att kunna slappna av. När jag vaknade i morse var det borta.
 
Kan detta vara förvärkar?
Jag hade inga förvärkar alls med Travis, det bara hände, poff så gick vattnet bara och sen 4 timmar senare så var han född. Så jag vet inte hur förvärkar känns men jag har läst att det är vanligare hos andragångsföderskor.
 
Kan detta vara ett första tecken på att något håller på att sättas igång? Jag hoppas det.
 
 
 Kom uuut lillebror!