Förlossningsberättelse

Onsdagen den 4 juni. Nu såhär i eterhand känns hela den dagen rätt dimmig. Vad tusan gjorde jag den dagen. Vi vabbade iallafall, jag och Travis. Jag gjorde renskavsgryta som blev gudomlig till middag och tog en omgång till av maten, vilket jag inte gjort på månader. Vi missade Travis ögontid på sjukan... ja, en ganska vanlig dag. Jag hade sagt till Jay lite på skämtsamt allvar att vi när han kom hem skulle utföra en egen hinnsvenpning på mig för jag var så less. Vi behövde inte det...
Men min sambo var helt på dock. "Kom igen då babs, lägg dig på golvet så kör vi lite doktors-rollspel här, haha!"
Men jag var inte så sugen på det. Det drog liksom lite för mycket i magen. Lite sån molande känsla jag haft nattetid i någon vecka. Det var vid 20-tiden. Vid 22 hade detta tilltagit, inte alls till något smärtsamt alls utan bara obehag och jag suckade tungt över ännu en natt med dålig sömn. Jay blev trött och gick och lade sig. I normala fall gör jag också det men det var liksom något där i magen som inte stämde så jag stannade uppe. Tittade på lite mer tv.
Den molande känslan tilltog och började kännas. Då var kl runt 23 och jag tänkte att vad tusan är det som är på gång nu? Jag kunde absolut inte gå och lägga mig, det var för obehagligt för det. Klockan passerade midnatt och jag var nu rätt säker på att detta måste vara värkar. Eller? Vid halv ett ringde jag mamma, som jobbade natt och berättade. Jag fick andas igenom sammandragningarna och mamma tyckte jag skulle ringa förlossningen. Det gjorde jag och fick infon om att förlossningen kan han startat i sitt tidiga skede. Det bästa jag kunde göra var att ta två alvedon och försöka vila. Sagt och gjort, två alvedon och jag kämpade mig ner i sängen med en sovande Travis och J. Tabletterna hjälpte inte, inte heller kunde jag sova. Värkarna kom tätare, jag var tvungen att andas igenom dom för att stå ut. Jag laddade hem en värkapp i brist på annat och väckte även Jay till slut. Vi klockade lite värkar och vissa kom med 3 minuters mellanrum, andra med 6, så det var lite oregelbundet, men de varade i snitt ungenfär 1 minut.
Vid 03 så ringde jag förlossningen igen. Elin, barnmorskan som svarade sa att det ännu var för lång tid mellan värkarna och att de var för oregelbundna så om jag kunde hålla ut lite till hemma så vore det bra, men att jag mer än gärna fick komma in och kolla läget om jag ville.
Fjantig som jag är i och med min låga smärttröskel så tänkte jag att, ok, jag stannar hemma. Jag vill inte åka in få höra att jag är öppen 0.5 cm och sen åka hem och ge sken av hur ont jag faktiskt har, när det helt uppenbart skulle bli så mycket värre.  Vi lade på telefonen.
 
Strax där efter kom en riktigt intensiv värk så jag ändrade mig. Skit i stoltheten, jag vill veta vad som försigår och hur vi ska gå vidare från där vi är nu. Så jag ringde mamma, som fick ringa in en ny nattsuddare på jobbet och kom sedan för att skjutsa ner mig till förlossningen. I bilen på vägen ner var det jobbigt. Dels för att jag var tvungen att sitta när allt jag ville var att stå när en värk kom och dels för att det var sjukt obekvämt i sätet. Lyckades dock skoja till det lite i bilen så mamma skrattade åt mig...
Vi parkerade på sjukhusets parkering trots att mamma frågade om vi skulle stanna precis utanför entren. -Nej nej nej, det är lugge det här, vi kommer få åka hem igen. Jag kan gå.
På vägen upp så mötte vi en annan tjej och hennes kille som också var på väg in. VI hann inte ikapp dom dock då jag var tvungen att stanna på vägen för att andas igenom en värk.
Så kom vi in då, kl 03.45. Jag fick börja med att väga mig ( vilket jag tyckte var jättekonstigt ) och sen blev jag ledd till ett förlossningsrum.
 
Och det är från här som allt blir ganska så luddigt. Värkarna tilltog när jag låg där och jag fick svara på frågor som jag inte riktigt kommer ihåg vilka det var. Vid ett tillfälle blev jag tilldelad och instruerad i hur man använder lustgasen. Visst jag andades som en dåre i den där när värkarna kom men jag tycker inte att det hjälpte något. Den lustgas jag får hos tandläkaren har större effekt än det som kom nu. Mitt största problem med lustgasen var att jag hela tiden glömde bort hur jag skulle göra när jag andats mig igenom en värk. Det var utandningar och inadningar om tre och jag fattade ingenting.
 
Iallafall. Jag ligger på bristen med värkar och kurva på. Elin, barnmorskan säger att hon ska undersöka mig för att se hur långt jag kommit och hur öppen jag är. Jag ligger där och väntar att få höra: 2 cm Linnea, bara att jobba vidare....
Elin stoppar upp två fingrar och utbrister: Här har vi 10 öppna centimeter! Du är i full förlossning!
Efter det så blev jag ombedd att lämna urinprov. Hmmm skulle inte tro det va! Lätt att kissa med denna smärta! Mamma kom in när jag satt där på toaletten och slet av mig alla kläderna och på med en sjukhusskjorta.
 
Vart är Jay nu då i allt detta öppna skede?
Jo han är fortfarande hemma med Travis som ligger och sover. Mamma har ringt Tobbe så att han ska komma och ta över jouren på vår sovande son, men han har ännu inte anlänt till vår gata i stan. När han väl kommer så ska mamma åka och hämta Jay.
 
Allt är som sagt väldigt luddigt från att jag kommer in i förlossningssalen, men efter det obefintliga urinprovet så står jag upp mot en gåställning och andas igenom fruktansvärda värkar, och det rinner allt möjligt ner för mina ben som jag knappt lägger märke till. Plötsligt så känner jag ett enormt tryck bak och nedåt. Och jag måste bara få trycka på.
Då hör jag mamma säga til BM: ( som jag inte ser alls överhuvudtaget under hela denna tid ) Du, det där låter som krystvärkar du!
Elin håller med och jag blir tillsagd att jag nu inte längre får stå upp utan måste lägga mig ner när värken gått över. Jag vill inte, men gör som jag blir tillsagd.
Det är alltså nära nu.
Det kommer fler krystvärkar, jag blir guidad av Elin, ibland ganska hårt verbalt, hur jag ska göra och jag försöker, försöker, försöker göra som hon säger. Jag trycker, andas, väntar, trycker, andas, väntar osv...
Jag är så fokuserad att jag varken ser eller hör speciellt bra. Jag är helt inne i det som händer.
Plötsligt så hör jag mamma långt borta från någonstans i rummet säga: Nu kommer bebisen Linnea!
Och så känner jag hur huvudet är ute och sedan trycker jag ut axelpartiet och sen hör jag bara ett "splash" så kom resten av kroppen, och på det ett skrik. Klockan är 04.59.
Det var verkligen så som mamma sa. Bebisen var ute! Jag hade fött barn! Hariga, fjantiga lilla jag hade fött barn UTAN bedövning!
 
Den lilla kotten placerades på mitt bröst, människorna runt omkring mig gratulerade mig. Jay var fortfarande inte där, men jag fattade ingenting. Det skulle ju sluta göra ont när bebis var ute? Det gjorde fortfarande skitont där nere på mig. Någon gång här så kom moderkakan ut. Det kändes ingenting. Men jag hade fortfarande värkliknande känslor.
Mamma tar kort. Jag ler inte på en enda bild när han ligger där på mitt bröst. Haha!
Jag får sy 4 stygn i fiffi, har inte spruckit något alls där bak så att säga, vilket Elin sa är toppen.
Och när jag ligger där och blir sydd ( AJ AJ AJ!!! ) då kommer min älskade sambo in i rummet. Han har missat hela förlossningen....
 
Så där var vi då. Jag, Jay, en rörd mormor, en skrikande bebis och två barnmorskor. På 1 timme och 15 minuter så var allt över. En Travis nummer två var född. 3410g liten och 50cm lång. Och alldeles perfekt.
 
Ont? Ooooh yes! 

( Censurerade bilder.... ) 

Och så var han här!

Kai Kelvin Birtles
❤️🌟

Nära men så långt bort

Det är konstigt när det är är så här nära ändå. Att liksom inom ett dygn kan vi ha en bebis hos oss, men på samma gång så har vi ju gått snart 280 dagar och bara sett en mage växa så att den ska försvinna är också konstigt. Man blir van. 

Travis går omkring och säger: "ut nu bebis" och "bebis sova häär" och pekar på lillebrors korg. Och Jay har som mig börjat inse på riktigt att det börjar om nu och att vi ska bli fyra. Så vi är alla redo. Alla verkar redo förutom huvudrollsinnehavaren själv. Tyvärr. 

8 dagar kvar... 









4 timmar på förlossningen...

Gårdagen var planerad in i minsta detalj. Först lämna av en leverans till en nyförlöst tvåbarnsmamma och få vila ögonen på underverket, sedan åka för rutinkoll hos BM, jobba, hämta Travis och hem och laga potatisbullar. Ganska normal måndag. Jag lyckades med de två första. Nyfödda pojken och hans mamma var vackra som sommarmornar. Hos BM visade det sig att vikten står still, att SF-måttet vuxit ytterligare 2 cm och ligger nu på 38, samt att vi skrev en sammanfattning av graviditeten och hur jag vill ha det på förlossningen. Mina värden var bra, som vanligt, och bebis hjärtljud.... var inte bra.
Vi lyssnade flera gånger men min BM var ändå inte nöjd. Så efter ett samtal till förlossningen blev jag ditskickad för att sättas på kurva för att se vad det var som stod på med min lilla grabb där inne.
 
Under bilfärden från Odensala ner till sjukhuset så var det massa tankar som snurrade. Men så fort jag kom in på förlossningen ( nu vet jag hur det ser ut där också ) och fick träffa barnmorskorna där så kände jag mig lugn. Dels för att de var så otroligt härliga och dels för att jag rent generellt känner mig i trygga händer på sjukhus. Jag blev satt med kurva i 30 min. Efter det så kom en läkare in och vi gjorde ett UL. Varken barnmorskorna eller läkaren var nöjda med hur frekvensen av hjärtljuden var så efter UL:et så blev jag satt på ännu en kurva i 30 min.
Jag blev lämnad ensam stora delar av tiden men då och då kom en barnmorska in och tittade till mig. Vid ett tillfälle kommer en BM in och tittar på min kurva och säger:
- Men Linnea, är du säker på att du inte har värkar nu?
- Alltså.... eeehhh... jag har bara mitt "vanliga" onda och mina "vanliga" sammandragningar så ... alltså.. jag vet inte.
- Ja för att det ser verkligen ut som det här, att det är värkar som kommer regelbundet, så det kanske startas snart, för allt är ju färdigt liksom...
 
Efter andra kurvan så var de fortfarande inte 100% nöjda så jag blev nerskickad till specialistmödravården för ett andra UL och för att kolla navelsträngsflödet. Jag fick ännu en gång veta på ett ungefär hur stor lillebror är.... och, ja vad ska jag säga. Det är inte en vikt jag själv på förhand trodde...
Allt såg iallafall bra ut så upp igen till förlossningen, där jag fick mackor och saftsoppa och efter ett samtal med läkaren igen så fick jag åka hem. Efter 4 timmar på förlossningen. Parkeringen hade för länge sen gått ut, Travis var på övertid på dagis och Jay hade väl nerverna utanför kroppen under arbetsdagen.
 
Jag själv var lugn som en filbunke under hela sjukhusbesöket. Men adrenalinet steg lite när barnmorskan började surra om att jag hade värkar och att det kanske skulle startas.
Kvällen avslutades med att jag åkte på bilbingo med mamma och sen spontanåkte vi till Grytan för att ta lite fina bilder på magen, eftersom de enda bilder jag har är med min mobilkamera och mot en ful tre-delad spegelvägg.
Efter midnatt kom jag hem och när jag vaknade i morse så hade inget alls startats....
Det enda som hade skett var att Travis var hostig så nu kanske vi eventuellt vabbar in ankomsten av vår nya familjemedlem. Perfekt tajming.....