en av de fetaste adrenalinkickarna som går att få.

Ibland när jag ser sjukhusserier där någon mister sin man, son, dotter. mamma, bästa vän eller liknande så ( ja för det första så storlipar jag ju ) tänker jag att hur kan så mycket ytligt ha så stor betydelse och manisk inverkan på folk? Man ska ha det bästa jobbet för att imponera, man ska ha rest längst bort på jordklotet, helst två år i sträck annars har man inte rest på riktigt, man ska ha snyggast kläder, vara mest tränad osv. Så mycket av det runt omkring får så stor betydelse och DE som är dig nära försvinner lite i mängden av allt man ska ha gjort och bör göra enligt 2000-talets ideal.

Jag passar definitivt in i den kategorin. Jag vill mer än gärna ha ett flashigt jobb, kunnat berätta att jag varit där och där och där och fan i rymden om det gick. Men där mellan tårarna och hulkningarna över att det bara hörs ett långt och ljudligt pip på tv-skärmen.. det slutgilitga ljudet.. Piiiiiiiiiip. Precis då så tänker jag inte på att jag vill äga 500 par skor och 1000 olika klänningar och att jag kommer skratta av förtjusning då jag landar på Amerikans mark. Då tänker jag på att allt det där är fan ingenting mot min familj, mina vänner, min pojkvän. Att själv få bilda familj någon gång. Det måste vara en av de fetaste adrenalinkickarna som går att få. Kärlek i överdos skjuts rätt in i venen liksom. Att ha folk som älskar en ovillkorligt, att få ett barn som älskar DIG ovillkorligt. Och vad kan då vara bättre? Inget. Absolut inget.

Ja.. jag såg ett gammalt avsnitt av Grey´s nyss.


"det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är"