Lika men ändå så olika

Mina pojkar har passerat 1,5 samt 3,5-års ålder nu. Det känns som någon slags stolpe på nått vis. De är på väg att båda bli stora på olika vis. Travis ska fylla 4 år! Kai ska bli 2! 

Bröderna brothers som är så olika men som hyser en fantastisk kärlek till varandra mellan slag och vrål. 

Travis är känslosam, har lätt till tårar, är lite av en orolig själ som andra kan ha svårt att komma inpå livet och han är väldigt överbeskyddande mot sin lillebror. Han pratar ofta om att han inte vill att jag, pappa och Kai ska försvinna så han blir själv, och så fort han inte ser kai om vi är ute så måste han göra klart för sig att han inte försvinner för han skulle bli ledsen då. Och då kommer det ett par tårar bara han tänker på det.
Hans bästis är mamma. 

Kai å andra sidan har ett temperament som en engelsman men också den öppna, vi-är-generösa-med-kärlek mentaliteten som en engelsman. Han har noll tålamod, måste kramas flera gånger per dag och ser upp till sin storebror som om han vore en gud. Han är glad mest hela tiden så länge inte brollan snor hans saker. Hans bästis i hela världen är pappa. 

Jag tycker ingen av mina barn utseendemässigt är kopior av mig eller Jay men när det kommer till deras personligheter är det slående. Travis är en kopia av mig och det är därför vi så ofta hamnar i konflikter med varandra. Vi anser oss ofta ha rätt och har svårt att be om ursäkt. Vi älskar djupt men har svårt att visa det offentligt. Vi tänker mycket och oroar oss i onödan. Vi är riktiga läshuvuden och gillar inte att sova själva.

Kai är en kopia av sin pappa. Där finns det inget stopp i hur mycket man kan ösa kärlek omkring sig. De två är fullkomligt osjälviska och sätter andra framför sig själva. Kort temperament som kan bryta ut i ett världskrig på 1 minut, men är alltid de som sträcker ut fredshanden först. 

Det är häftigt med DNA. Hur allt faller ut och vad som blir resultatet. En sån pricksäker blandning av vad jag och Jay är och samtidigt helt egna personer. Kai tex är en riktig liten komiker. Han vill få folk att skratta. 
Det känns ju som man fått en av varje. En liten jag och en liten Jay. Hur blir det om man får ett tredje? Fjärde? Hur mycket olika kombos blir det då? 

( Se på tusan! Ett blogginlägg ) 




"faser" genom hela livet.

Det här med faser som man pratar om när det kommer till barn. Jag tror inte vi ska snöa in på att det är just barn det "drabbar" och att dessa faser sen försvinner när man blir vuxen. Jag tror att man går igenom någon slags fas genom hela livet. De ter sig bara mer osynliga ju äldre och mer samhällsvana vi blir. Tonåren till exempel måste ju ha faser så det räcker och blir över! Blir svettig bara jag tänker på det.
 
I alla fall så har Travis nu entrat en fas i livet där han:
 
1.... Måste välja sina kläder helt själv annars vägrar han ha kläder alls på kroppen. Detta medför ibland stora känslomässiga utfall från hans sida då de kläder han bestämt sig för att ha på sig ev ligger i tvättmaskinen. Att sedan agera någon sorts förmedlare likt en sådan vid ett gisslandrama är inte alltid så lätt, eftersom hela dagen står och faller med att hans glow-in-the-dark kallingar låg i tvättkorgen.
 
Det ger också en del eksem hos mig då han inte matchar kläder så som jag skulle velat utan vill helt enkelt endast ha på sig de kläder som känns bäst för dagen enligt honom. Detta har även gått så långt att strumpor är ett väldigt stort problem där han anser att ALLA strumpor han tar på sig sitter fel, och det spelar inte någon som helst roll hur mycket jag drar i de där tårna för att försöka rätta till, han tycker hellre att det är helt korrekt att gå till förskolan barfota.
 
2.... Inte klarar av att ens vara i närheten av något som är "äckligt". Vad som definierar äckligt enligt honom är:
- All ev smuts som finns på golvet och som fastnar på fötterna eller strumporna.
- All föda som kan tänkas fastna på händer, kring mun, på kläder, i hår. Detta måste torkas/tvättas av omgående, helt under pågående middag.
- Vatten som ev hamnar på kläder efter handtvättning.
- Att ligga nära Kai i sängen om han ev har gjort nummer två trots att Kai har både blöja och kläder på sig eftersom då den eventuella lukten är äcklig.
 
Saker som inte är äckligt är:
- Att dricka badvatten man kissat i.
 
Jag väntar med spänning på vad nästa "fas" kommer att innehålla.
 


 

Tandläkarbesök

Nu har jag passerat en månad som den heltidsarbetande Linnea. Det är verkligen en omställning från att ha två barn och vara föräldraledig på heltid till att ha två barn och istället jobba på heltid! Dygnet har alldeles för lite timmar för att jag ska hinna med allt som behövs göras! Har lite svårt ännu att på ett bra sätt kombinera hushållssysslor och ge barnen kvalitetstid ( eller ännu hellre kvantitetstid känner jag ) med mig när jag många dagar slutar kl 17 och hämtar barnen 17.15. Mellan 17.15-19 skall det alltså hinnas med att lagas mat och umgås och oftast är barnen rätt slitna och trötta efter en heldag på dagis.
Känner mig lite otilräcklig och inte närvarande nog...
 
Travis var på sitt första tandläkarbesök här om dagen. Vi har pratat om det sen brevet damp ner på dörrmattan så att han skulle vara väl förberedd och vad det var som skulle hända. Han har ju en tendens att vägra prata/göra/lyssna om det är helt nya människor/platser/händelser han ställs inför.
MEN! Det gick jättebra! Han satt i stolen själv, han gapade stort och lät tandsköterskan räkna alla hans 20 HÅLFRIA tänder. Sen valde han med stor glädje en grön boll som present och var mäkta stolt över sin nya tandborste.
Nöjd son och stolt mamma!