Lika men ändå så olika

Mina pojkar har passerat 1,5 samt 3,5-års ålder nu. Det känns som någon slags stolpe på nått vis. De är på väg att båda bli stora på olika vis. Travis ska fylla 4 år! Kai ska bli 2! 

Bröderna brothers som är så olika men som hyser en fantastisk kärlek till varandra mellan slag och vrål. 

Travis är känslosam, har lätt till tårar, är lite av en orolig själ som andra kan ha svårt att komma inpå livet och han är väldigt överbeskyddande mot sin lillebror. Han pratar ofta om att han inte vill att jag, pappa och Kai ska försvinna så han blir själv, och så fort han inte ser kai om vi är ute så måste han göra klart för sig att han inte försvinner för han skulle bli ledsen då. Och då kommer det ett par tårar bara han tänker på det.
Hans bästis är mamma. 

Kai å andra sidan har ett temperament som en engelsman men också den öppna, vi-är-generösa-med-kärlek mentaliteten som en engelsman. Han har noll tålamod, måste kramas flera gånger per dag och ser upp till sin storebror som om han vore en gud. Han är glad mest hela tiden så länge inte brollan snor hans saker. Hans bästis i hela världen är pappa. 

Jag tycker ingen av mina barn utseendemässigt är kopior av mig eller Jay men när det kommer till deras personligheter är det slående. Travis är en kopia av mig och det är därför vi så ofta hamnar i konflikter med varandra. Vi anser oss ofta ha rätt och har svårt att be om ursäkt. Vi älskar djupt men har svårt att visa det offentligt. Vi tänker mycket och oroar oss i onödan. Vi är riktiga läshuvuden och gillar inte att sova själva.

Kai är en kopia av sin pappa. Där finns det inget stopp i hur mycket man kan ösa kärlek omkring sig. De två är fullkomligt osjälviska och sätter andra framför sig själva. Kort temperament som kan bryta ut i ett världskrig på 1 minut, men är alltid de som sträcker ut fredshanden först. 

Det är häftigt med DNA. Hur allt faller ut och vad som blir resultatet. En sån pricksäker blandning av vad jag och Jay är och samtidigt helt egna personer. Kai tex är en riktig liten komiker. Han vill få folk att skratta. 
Det känns ju som man fått en av varje. En liten jag och en liten Jay. Hur blir det om man får ett tredje? Fjärde? Hur mycket olika kombos blir det då? 

( Se på tusan! Ett blogginlägg ) 




En krigszon

Samma visa varje år lagom till advent. Sjukdomarna knackar på som ett klassiskt julkort på posten. 
I år uppgraderade vi vab-nästet till en helt ny nivå. Det är som en krigszon av sjukdom och tårar här hemma. 
Travis har magsjuka och Kai är förkyld med höstblåsor i hela munnen och på kroppen! 
Det innebär minimalt med sömn för mamman och pappan ( läs: typ bara mamman eftersom jag är den enda som vaknar ) 
Jag och Jay delar vab-dagarna extremt lika och kör på varannandags-regeln. De dagar jag går på jobbet känns det som jag tar min iskalla bil mot ett 5-stjärnigt spa. 
Kunder som skäller på en genom telefonluren är INGENTING jämfört med kräk och blåsor i munnar. They got nothing on me! 

Nu rider vi ut den här stormen likt alla andra decembermånader sen barn kom in i vårt liv. 

Har jag förresten sagt att jag blivit erbjuden fast tjänst på jobbet? 😀


"Ett litet tålamod balanserade..."



... När man blir väckt av att ett barn slänger en IPad i ansiktet på dig som spelar "En elefant balanserade" på högsta volym rätt in i örat på dig. 
Det är småbarnsföräldraliv 2.0 det.