En middag.

Det här med att äta tillsammans med två små barn...
 
Förloppet innan, under och efter dagens söndagsmiddag såg ut såhär.
 
Ungefär i samma sekund jag började skala potatisarna till potatisgratängen så undrade Travis om inte maten var klar snart. Han godtog därefter inte ett nej utan fortsatte att fråga konstant, i hopp om att få ett annat svar. Vilket han inte fick. Gråt som följd.
Kai är hungrig. Gråt som följd. Han matas.. med gråt som följd ? Han ser att det är RIKTIG mat på G, och då duger inte nån liten klen barnmatsburk. Han mutas med oändligt antal majskrokar, eftersom även han inte verkar godta att maten ännu inte är färdig.
Vi dukar medan maten får sig en sista skjuts i ugnen. Travis sätter tallriken på huvudet och vispar med gaffeln i dricksglaset. Jag ryter till. Gråt som följd.
Maten serveras, well, allt utom majskolvarna som inte är riktigt klara. Travis vill då endast ha majskolv och säger att allt annat på tallriken som han tjatat efter i typ 2 timmar är: BLÄ. Gråt som följd.
Kai låter som en brandvarnare om han inte får skedvis med potatisgratäng rätt in i gapet varannan sekund. Jag försöker tillgodose hans önskan vilket resulterar i att min övriga mat kallnar i takt med barnens tårar.
Travis får sin majskolv. Den är glödhet. Jag berättar det för honom. Han biter i majskolven. Gråt som följd.
Samme unge man försöker sedan döva smärtan genom att dricka mjölk... som han istället spiller ut på sig själv och på golvet. Gråt som följd.
Kai verkar inte ha någon som helst känsla för mättnad men jag vill också äta så jag kastar mig in i skafferiet och sliter upp en konserv med majskorn och häller ut på bordet framför honom. Ungen blir tyst. Jag tar en tugga kall mat, Kai viftar ner 90% av majskornen på golvet. Jag sätter ner ungen på golvet, pekar på majskornen och försöker förmå honom att äta fallfrukten likt en hund. Det lyckas. Jag forsätter äta min nu iskalla mat.
Travis har druckit två glas mjölk och gnagt av tre majskorn på kolven och är numera färdig. Han går från bordet, sätter sig en meter bakom min stol med ipaden och spelar "London bridge is falling down" på högsta volym...
Kai kryper in under stolen med riktning mot sopen och skyffeln som står i hörnet. Likt en blodhund har han sniffat sig till att där ligger gamla vanilj/hallon-bollar han tidigare under dagen också viftat ner från bordet, men som nu tillsammans med damm och annat okänd torde smaka utmärkt. Tydligen gör det de också, eftersom jag inte ser vad han gör där UNDER min stol. Jag kommer varken bakåt eller utåt med dessa tvåbenta hinder i vägen så min sista tugga får jag äta ståendes.
 
Sen ler jag och Jay lite trött åt varandra och så var ännu en middag över.
 



Detta ansikte beskriver känslan perfekt.  

Status på bröderna brothers i siffror.

Kai har fått hälsat på BVC-Inger igen för nån vecka sen efter 3 månaders "uppehåll". Dags för lite klassisk vägning och mätning och titta på tillväxtkurvan. Inger kollade lite skills också och det var inga som helst problem att sitta, att slå två klossar mot varandra och tum-och-pekingergreppet sitter i princip klockrent.
Han tar sig dit han vill på de mest avancerade sätt eftersom det där otroligt svåra med att flytta benen framåt inte riktigt sitter än. Men den senaste kunskapen som han nu besitter är att kunna sätta sig upp från liggande utan att hålla i sig i något.
Vi märker att han blir frustrerad över att han inte kommer framåt riktigt och det gnälls en del över det, men det kommer snart, det vet jag. Travis var likadan. Och för mig är det ingen brådska, iallafall inte med att han ska lära sig att gå. Jäklar var det kommer bli smågruff och knuffar mellan dessa två bröder då när även Kai kan ta sig dit han vill och ta det han vill ha, istället för att det är som nu att Travis helt enkelt tar ifrån Kai det han har om Travis inte tycker att Kai ska ha det. ( Nu får han ju inte göra så, utan blir tillsagd vareviga gång, men eftersom Travis vet att han KAN göra det utan att Kai kan göra något åt det, så lockar det mer än mammas och pappas tillsägelser )
 
Status på Kai 9 månader alltså:
Vikt: 11,5 kg
Längd: 75 cm.
8 bissingar ute och 2 till på G tror jag.
Äter som en häst och sover mellan 19-06,30 ca, med ett uppvak för en slurk.

Han ligger lite över kurvan men har börjat att plana ut. Mycket rasar ju när han kommer börja gå så jag bryr mig föga om den där konstiga normalitetskurvan.
Lite kul är att vi tog Travis längd och vikt också när vi var där och kollade hans tillväxtkurva.
 
Status på Travis 2,5 år:
Vikt 13,8 kg
Längd: 92,5 cm
Alla gaddar framme haha.
Äter minimala portioner och sover i egen säng till någon gång mellan 01-05 då kan vill komma och sova mellan mamma och pappa. Sen skulle han kunna sova till halv åtta-åtta någon gång om det inte vore för att lillebror väcker honom.
Travis ligger lite under kurvan både på vikt och längd, men han har alltid varit en liten kille. Liten från när han föddes.
 
Dom är verkligen olika små personer, rent kroppsligt, mina söner.
Det är fantastiskt.
 


Jag love you mummy

Trotsen fortsätter hos Travis men den har blivit en yttepyttesmula lättare att hantera, ( om jag inte hinner bryta ihop först förstås ) men jag skymtar en sorts längtan eller önskan från honom själv att komma ur det här. Det är inte barnets eget fel den här tiden. Det är så mycket som händer på en och samma gång och då blir konsekvenserna såhär. Jag vet ju det, men det är svårt i stridens hetta att agera pedagoiskt och på barnets villkor.
Hur jag märker att han försöker bryta sig ur det då?
Jo för mitt i all trots så stannar han ibland upp och tänker efter. Han själv funderar på om även denna konflikt är värd att dra till sin spets. Och ibland slutar han, för att han själv inte orkar bråka.
Dessutom så kommer det spontant de mest uppfyllande kärleksförklaringar till mig och resten av familjen.
Till exempel igår när jag jäktade för att göra mig klar för att traska iväg på dagis så stannar Travis upp, tittar på mig och säger: Oj, va fin du är, mummy!
På väg hem från dagis samma dag stannar han vagnen, vänder sig och klappar Kai på kinden och säger: Mummy, jag love Kaijan.
Idag efter middagen så sa han: Jag tycker om dig mamma... och daddy... och Kaijan...och mormor...och Tobbe. Och nu ikväll i soffan precis innan han somnade med ipaden mellan benen och handen i mitt hår så kom ett: Jag love you mummy.
 
Det är som att han vill visa att han egentligen inte är en sån där jobbig liten kille som han på något vis känner att han är. Min fina, kloka och otroligt besämda äldsta son. Mitt liv vore en stor dos tråkigare utan dig. Du säger saker varje dag som får mig att häpna. Du vet så mycket som jag inte trodde en snart 3-åring kunde veta. Det ska bli otroligt spännande att se hur du kommer omfamna livet allteftersom du växer upp.