Att få säga: "Vi försov oss" fyller mig med otroligt härligt välbefinnande.

En mening som får mig att må otroligt bra inombords av att säga är: "Vi försov oss i morse"
 
Varför? Den lilla meningen innehåller ju varje förälders dröm lite grann.
Vi menas ju inte bara du själv som vuxen utan även att någon annan i familjen också sov längre än vad som var menat denna morgonen, och i det här fallet så är det personen på under metern det talas om.
Försov är vanligtvis ett ord med negativ klang. Fel. INTE om du är föräldraledig eller är utan jobb och har barn på daigs. Dagis är valfritt. Då är ordet försov oss som att vinna drömvinsten på Lotto. DU ( i synnerhet DU, barn verkar kunna sova 1 timme per dygn bitvis under deras små första år i livet utan att nämnvärt påverkas ) har fått SOVA ( sova som också är ordet du knäböjer inför och ber till varje kväll när det är dags att försöka utöva detta något som du under en majoritet av ditt liv inte har haft några som helst problem med ) så pass LÄNGE att ni är sena till något inplanerat dagen efter.
 
Det kan inte låta vackrare i mina öron. I natt tuggade jag av en 12-timmars. Började lite lätt inlindad i en sån där tacky filt med armar i soffan till Äntligen hemma vid 20-snåret och förflyttade mig sedan runt 22 med eltandborsten hängades i mungipan till sängen och gjorde J varse om att när barnet vaknar så betyder två sparkar i sidan att du först skall sluta snarka så du hör något, och sedan gå och antingen söva om barnet i sin säng eller bära över honom till våran. Det sista alterntivet blev det uppenbarligen då jag och Travis slog upp ögonen två millimeter ifrån varandra 08.25 i morse.
 
Detta är också så fantastiskt då mitt barn har ända sen han låg i magen haft en vilja av stål och ett oerhört litet behov av att sova. Jag menar det började ju med att han vägrade vända sig med huvudet nedåt. Travis tänkte att: Nu har jag flytit runt här med loooads of space i 8 månader. Ska jag nu lägga mig i någon sorts invecklad rutschkane-ställning med korsade armar och ben och dessutom med HUVUDET nedåt och sedan ligga så i god knows how long. FUCK THAT bubblade han ur sig i fostervattnet på sin bredaste brittiska och satte sig resolut med rumpan som en badpropp över utdrivningskanalen med armarna i kors och blåvägrade.
Det var ändå för trångt för honom där inne så i v 37+1 hade han ändå fått nog och knackade hål på fostervattnet med ena lillfingret och deklarerade att "nu gör vi något annat än det här tack".
 
Sen kom han alltså, 4 timmar efter att han stått och irriterat stampat där på insidan och vägrade sedan sova på 2 dygn. Eller... vad säger jag, 2 dyng? Jag menar förstås alla dygn som passerat fram tills typ för en månad eller två sedan. NU när han uppnått den höga åldern av nästan 1,5 år så har poletten trillat ner även för Travis, att sova är jäklar i mig ganska skönt ändå. Om han får sova med mamma förstås.
Den där viljan av stål är fortfarande högst aktulle och utmärker sig numera i allt vaket tillstånd istället. Han kommer bli något stort min son. Ev förhandlare i gisslandraman, eftersom han aldrig ger sig.
 
SÅNNA barn ska man ha som Travis fröken J säger på dagis. Det är tråkigt med barn som hon uttryckte sig är "ta mig här och sätt mig där"- barn". 
I morgon sover vi säkert till 07 igen. Wihoo!