Att få säga: "Vi försov oss" fyller mig med otroligt härligt välbefinnande.

En mening som får mig att må otroligt bra inombords av att säga är: "Vi försov oss i morse"
 
Varför? Den lilla meningen innehåller ju varje förälders dröm lite grann.
Vi menas ju inte bara du själv som vuxen utan även att någon annan i familjen också sov längre än vad som var menat denna morgonen, och i det här fallet så är det personen på under metern det talas om.
Försov är vanligtvis ett ord med negativ klang. Fel. INTE om du är föräldraledig eller är utan jobb och har barn på daigs. Dagis är valfritt. Då är ordet försov oss som att vinna drömvinsten på Lotto. DU ( i synnerhet DU, barn verkar kunna sova 1 timme per dygn bitvis under deras små första år i livet utan att nämnvärt påverkas ) har fått SOVA ( sova som också är ordet du knäböjer inför och ber till varje kväll när det är dags att försöka utöva detta något som du under en majoritet av ditt liv inte har haft några som helst problem med ) så pass LÄNGE att ni är sena till något inplanerat dagen efter.
 
Det kan inte låta vackrare i mina öron. I natt tuggade jag av en 12-timmars. Började lite lätt inlindad i en sån där tacky filt med armar i soffan till Äntligen hemma vid 20-snåret och förflyttade mig sedan runt 22 med eltandborsten hängades i mungipan till sängen och gjorde J varse om att när barnet vaknar så betyder två sparkar i sidan att du först skall sluta snarka så du hör något, och sedan gå och antingen söva om barnet i sin säng eller bära över honom till våran. Det sista alterntivet blev det uppenbarligen då jag och Travis slog upp ögonen två millimeter ifrån varandra 08.25 i morse.
 
Detta är också så fantastiskt då mitt barn har ända sen han låg i magen haft en vilja av stål och ett oerhört litet behov av att sova. Jag menar det började ju med att han vägrade vända sig med huvudet nedåt. Travis tänkte att: Nu har jag flytit runt här med loooads of space i 8 månader. Ska jag nu lägga mig i någon sorts invecklad rutschkane-ställning med korsade armar och ben och dessutom med HUVUDET nedåt och sedan ligga så i god knows how long. FUCK THAT bubblade han ur sig i fostervattnet på sin bredaste brittiska och satte sig resolut med rumpan som en badpropp över utdrivningskanalen med armarna i kors och blåvägrade.
Det var ändå för trångt för honom där inne så i v 37+1 hade han ändå fått nog och knackade hål på fostervattnet med ena lillfingret och deklarerade att "nu gör vi något annat än det här tack".
 
Sen kom han alltså, 4 timmar efter att han stått och irriterat stampat där på insidan och vägrade sedan sova på 2 dygn. Eller... vad säger jag, 2 dyng? Jag menar förstås alla dygn som passerat fram tills typ för en månad eller två sedan. NU när han uppnått den höga åldern av nästan 1,5 år så har poletten trillat ner även för Travis, att sova är jäklar i mig ganska skönt ändå. Om han får sova med mamma förstås.
Den där viljan av stål är fortfarande högst aktulle och utmärker sig numera i allt vaket tillstånd istället. Han kommer bli något stort min son. Ev förhandlare i gisslandraman, eftersom han aldrig ger sig.
 
SÅNNA barn ska man ha som Travis fröken J säger på dagis. Det är tråkigt med barn som hon uttryckte sig är "ta mig här och sätt mig där"- barn". 
I morgon sover vi säkert till 07 igen. Wihoo!
 
 

Svar på tal till läsare

Dagis. Vilken utvecklingsboom för barn! Helt otroligt. Igår hade de filmat Travis när han nästan, nästan gick! Han stod upp helt själv i flera minuter. Långt längre än vad han har stått upp här hemma. Han lär sig så mycket om dagarna där borta. Nu går det bättre och bättre att äta själv. Han håller skeden rätt och stoppar den mer i munnen än på bordet. Han pratar mer och känner igen mer saker. Det känns som att i den här takten kommer han vara vuxen innan dagisåren är slut!
 
Han har dessutom nästan slutat gråta vid lämning. När vi kommer till grinden så säger han: Hej hej till alla barn och vinkar. Sen blir det små ilskna tårar när en fröken tar honom, men så slutar han när han liksom märker att det var inte så farligt att bli buren av någon annan. Vilket jag tycker är oerhört skönt så jag slipper få dåligt samvete direkt från morgonen.
 
Sen måste jag bara få inflika något ang att Travis ännu inte går. Jag har fått en del kommentarer som jag inte valt att publicera om att han är sen och där folk undrar varför han inte kan gå, när han ändå är 15 månader.
När Travis var runt 1 år så var jag lite stressad, jag jämförde honom med andra barn. ( Alla jämför sina barn med andra trots att man inte ska ) och jag undrade om det är något fel på honom. Nu har jag tagit reda på lite mer fakta och det är så att det som räknas som NORMALT för ett barn att börja lära sig att gå sträcker sig från 12-20 månader. vid 18 månader så får man om man vill gå på en koll för att se att inte barnet har något fel i öronen med balansen, i övrigt så gör dom ingenting. Utan det enda man kan göra som förälder är att uppmuntra när barnet går längst möbler, står upp osv. Man kan inte skynda ett barns utveckling alls. Och heller inte tvinga denne att göra något man själv vill. Dessutom är det så att är ett barn sen med motoriken så är det oftast så att barnet är mer utvecklad i andra saker. Och det är verkligen Travis. Jag ser att han kan så mycket mer saker med händerna exempelvis och förstår hur han ska lösa vissa "Problem" som ex leksaker har, än vad andra barn kan. Han är otroligt smart på så vis. Dessutom är han lite rädd, och vågar inte riktigt släppa taget och knata iväg än. Det kommer när det kommer. Och så lättvindigt tar jag och Jay det också nu. Han kommer inte bli den första ungen i världshistorien som aldrig kommer lära sig att gå. Han får ta den tid han behöver.
 
Egentligen blir jag irriterad på mig själv som skriver detta. Som måste på något vis försvara mig från något som fortfarande är fullständigt normalt. Sen blir jjag också irriterad på mig själv som ändå, trots att jag intalar mig själv att jag inte ska göra det, bryr mig om andras åsikter. Att de ändå rotar sig inom mig. Och slutligen blir jag irriterad på de som tycker något om detta. Varför engagera sig så mycket i min son? Lägg krut på ( om ni har ) era egna barn, erat eget liv, framtid och relationer. Det måste väl ändå vara så mycket viktigare än huruvida mitt barn inte går än trots sina 15 månader i livet.
 
Tack.

Klippt!

Barnet har passerat 13 månader och har klippt sig för första gången. Vi vill att han ska ha lite långt hår men när det börjar växa snabbare i nacken än där fram, ja då behövs en trimning innan 80-talet gör intrång på hans skalp.

Han var überduktig där han satt still på köksbordet hos mormor. Och när det var klart fick han ett helt annat utseende. Han ser så stor ut!