Lellelii

Jag märker att jag mer och mer börjar använda det här forumet som en slags ventil över hur jag känner mig, och när jag mår dåligt. Och det är även så detta inlägg fötts.

Det här är ett inlägg riktat till mig själv, ett öppenhjärtligt men väldigt svårt sådant, med hopp om att det vänder och att jag när detta sker, kan titta tillbaka på det jag nu kommer skriva och försöka förstå varför. Varför jag?

 

Jag känner mig misslyckad. Det är ett starkt ord. Men jo, det känns som att jag misslyckats på ganska många plan faktiskt. Var det verkligen såhär det skulle bli, livet? Det känns inte så när jag ser tillbaka på mig själv för några år sedan. Jag var ju Linnea som var driftig, arbetsvillig, skrattade mycket, gav inte upp i första taget, hade förhoppningar, mål och jobbade för dessa mål. Jag såg till att även behov blev tillgodosedda och genom detta så kunde jag även vara en bra person gentemot mina nära och kära.

Inget av det där finns kvar. Allt är som bortblåst.

Ända sen jag flyttade tillbaka till Sverige med min nya färska familj så har det varit en kamp. Och visst, livet är en kamp ibland och man måste jobba sig igenom det. Men hur långa ska kamperna vara? När ska det liksom vända?

Sen 2012 har jag sökt säkert 100 jobb, varit på tiotals intervjuer, skrivit metervis med personliga brev för att kunna återgå till arbetslivet. Det enda jag fått tillbaka där är telefonsamtal och mail med: Tack, men nej tack.

Sen 2012 när vår första son föddes så har det varit en kamp fram och tillbaka med svåra eksem, sömnlösa nätter, jag som ensam fått dragit hela lasset då jay jobbat borta på veckorna under hela första sommaren. Sen kom en till liten grabb och tvåbarnschocken på det. Och just nu lever jag i bubblan som heter "Travis i världens värsta trots och Kai i separationsfas". Jag ska vara helt ärlig. Jag är less på mina barn. Får man säga så? Ja jag säger så nu. Det finns inget tålamod kvar, trots att en ny dag gror och ny energi har laddats i kroppen. På tre sekunder så är vi i konflikt, jag och T. Varje, varje dag.

Jag har tappat bort en vän under tiden känns det som, Men sådant ska jag väl inte endast lasta på mig själv, sådant är man två om, men det känns väldigt tråkigt.

Mina egna behov, sånt som jag mår bra av att göra, det har jag också tryckt bort, eftersom det finns andra som behöver mig bättre. Fast behöver man inte sig själv allra mest och först?

 

Vad leder denna ständiga kamp till? Jo den leder ju till ett misslyckande som mamma, där jag numera endast är mamma till titeln men i övrigt så det tilt just nu. Det leder till ett misslyckande som flickvän eftersom Jay får sig en känga av det som ruvar under min yta. Det leder till ett misslyckande som mig som person eftersom varje nej jag får utifrån samhället desto mer tillbakadragen blir jag. Jag kryper tillbaka till min mammahåla, som inte funkar, och stannar där. Jag som vågade det mesta när det kommer till att ta kontakt, "ta det jag vill ha"-mentaliteten i arbetslivet, det är begravt. Jag har blivit feg, liten, omotiverad.

 

Och vad finns då kvar tillslut? När motgångarna bara löser av varandra? Ja, ett ihåligt skal.

Jag kanske skrattar på utsidan men det är ganska mycket ett ekade tomhål där inne.

Jag vill vara någon mer än morsa, jag vill arbeta, jag vill göra saker för mig själv, med mina vänner. Jag vill känna mig behövd av vuxna människor, inte bara barn, jag vill kunna bidra med min kunskap och erfarenheter.

 

Jag vet, det här blev ett otroligt personligt och väldigt privat inlägg.

Det är inget fiska-efter-smekningar-inlägg. Det är ett försök av mig att försöka förstå, hitta en röd tråd.

De sägs att man får bara det man klarar av. Men jag tycker jag har bevisat den devisen redan flera gånger om.

Det borde få ett slut nu. Jag är värd det.