Lellelii

Nu måste vi diagnostisera mig! För något måste vara fel på mig.

Jag märker att jag aldrig är nöjd. För mig är alltid gräset grönare på andra sidan staketet, trots att jag kan vara den som ibland står just på den där ANDRA sidan och blickar tillbaka över staketet. Helt freaky egentligen.

 

För att reda ut det här så kan jag ge exempel. Som nu när jag var i Stockholm. Jag mådde underbart. Allt var perfekt. Stockholm är ju en fantastisk stad. Sen på tåget så kom en liten saknad efter familjen. Fullt normalt. MEN. Så kom jag hem. Barnen sov, jag kramade om min sambo som var glad av att se mig och jag ville typ ta tåget tillbaka. Inte i den menigen att lämna honom och barnen utan mera att bara att kliva in genom dörren till lägenheten här hemma så sattes den-gråa-vardagen-klockan igång igen, och det ger mig ingenting, trots att jag vet att man också måste leva i en vardag också.

Denna känsla blir dubblet så påtaglig när jag varit ute och rest utomlands. Då kan jag må dåligt i flera dagar, i veckor!

Men den här känslan kommer inte bara när jag varit borta, den kan dyka upp dagligen i alla möjliga sammanhang. Typ som när Jay är på jobbet och jag kommer på mig själv med att sakna honom.. så kommer han hem och det tar en sekund och man har retat sig på något eller att jag längtar efter att gå och jobba men så kommer jag dit och önskar jag vore hemma och ledig istället. Eller att jag ibland tänker att vi skulle ha bott kvar i England, och så åker vi dit och hälsar på och jag känner att nä Sverige är bra ändå. GAAAAH!

Gräset är alltså grönare på vilken sida av staketet jag än står på. Och jag blir aldrig nöjd.

 

Jag går inte runt och är olycklig här hemma, men det är som att det är något som saknas mig och jag vet inte vad. Jag är lite av en rastlös själ det vet jag, men å andra sidan så skulle väl den där rastlösheten stillas om den fick vad den letar efter? Och när detta händer, så skulle väl ett lugn och tillfredsställelse med livet infinna sig? Eller?

Men vad är det jag undermedvetet söker då? Är det att flytta igen med min familj? Blir jag nöjd då? Förmodligen inte, eftersom jag inte blivit det hittills.

Men vad är det då? Det är lite frustrerande att alltid ha den här känslan jagandes bakom mig. Jag vill veta vad jag ska göra för att den ska försvinna, för att jag ska bli nöjd, eller ska jag vara en rastlös själv resten av livet?