9 månader på utsidan
I morgon har vi haft Kai hos oss lika länge som en fullgången graviditet. Han kom visserligen lite tidigare men nu har det alltså gått 9 månader. Jag måste säga att de 9 månader med honom hos har varit mycket härligare än de 9 månader med gosproppen i magen. Och dessa nio har gått mycket fortare! Det känns som flera ÅR sen jag och Travis hade den där vinterkräksjukan samtidigt och jag hade den värsta veckan i mitt liv...
Appropå lite jobbiga saker. När de där nio månaderna hade gått så ville ju lilla Kai komma ut också. Ibland tänker jag på den förlossningen. Min första som skedde enligt naturens lagar liksom. Jag har helt glömt bort hur ont det gör. Det ligger en vag känsla någonstans bak i huvudet hur det kändes när värkarna startade den där kvällen den 4 juni. Hur jag inte hade ro att gå att lägga mig när Jay gick och lade sig. Att jag kollade på ett avsnitt av Sveriges yngsta mästerkock. Det kommer små flashbacks till mig. Hur jag ringde förlossningen vid midnatt, rädd att bli avvisad med att det är DAGAR kvar eftersom jag inte hade tillräckligt ont alls. Och framförallt, när tonerna gick fram där när jag stod framåtlutad över fönsterbrädan i vardagsrummet och blickade ut i den ljusa sommarnatten; Vad säger man när nu någon svarar där på andra sidan luren? Jag minns inte vad jag sa. Jag tror jag presenterade mig vid namn, sa att det känns som att nått kanske är på gång... Jag minns att jag under samtalet fick en värk och att barnmorskan Elin sa åt mig att ta mig igenom den så kunde vi fortsätta prata efter det. Att jag fick rådet att försöka sova. Jag gick och lade mig men det gjorde för ont att sova. 2 alvedon... gjorde nada...
Det var mest skönt att få sitta på toaletten och liksom försöka kissa på nått vis, det gjorde det lättare...
Jag minns att efter ett andra samtal till förlossningen bestämde mig för att åka in ändå, hur mamma kom från nattjobb och hämtade mig. Hur jag skämtade i bilen trots att det gjorde förbannat jäkla ont, och hur jag insisterade på att vi skulle parkera på sjukhusets parkering och inte framför entren till förlossningen. Att jag och mamma såg ett annat par på väg in också och att jag var tvungen att andas igenom en värk vid en bänk utanför sjukhuset och klockan var kvart i fyra på natten.
Sen är det lite dimmigt. Det mest konstiga tyckte jag var att jag var tvungen att väga mig när jag kom in. VEM HAR TID ATT VÄGA SIG NÄR JAG ÄR NÄRA DÖDEN HÄR?!
Det andra knäppa var att när alla kläder åkte av och det var dags liksom, så hade jag fortfarande strumporna på! Och dom stannade kvar till typ dagen efter, med fostervatten på och ev andra saker. Men, det var liksom det sista jag tänkte på under krystvärkarna, huruvida jag hade strumpor på mig eller inte...
Ja det är spännande med förlossningar. Jag kan faktiskt dra mig till att säga att jag ÄLSKAR att höra och läsa om förlossningar. Jag blir helt tagen och fruktansvärt rörd, så till den grad att jag blir tårögd. Fanns det en bok som endast avhandlade förlossningar så skulle jag stå först i kön inför boksläppet. Vänner, skaffa fler barn så ni kan berätta om förlossningen för mig! För oss så är vi nöjda för stunden. Jag känner mig inte klar, men jag är nöjd med våra två grabbar just nu. Vår 2,5-åring Travis och vår 9 månaders Kai. <3
skriven
Han är sååå himla söt er Kai! (Travis också för den delen!)