Det dåliga samvetet.

Ibland funderar jag på om jag är en dålig förälder. Det verkar ju det mest logiska eftersom jag är den som är med barnen 90% av tiden och jag som under den tiden skall vara deras förebild och uppfostra dom. Så uppenbarligen så måste jag göra något väldigt fel eftersom de är helt utom kontroll. Eller inte Kai, han är bara mitt uppe i en liten smärre separationsfas och gnäller så fort jag är utom synhåll och helst vill han att jag ska bära på honom hela tiden. Men så har vi Travis, han på 2,5 år.
Idag när jag hämtade honom på förskolan så fick jag höra att han spottat på en av pedagogerna. Han har aldrig gjort det förut. Jag försökte prata om det med honom vid middagsbordet men han har slutat lyssna på allt man säger. Antingen så svarar han inte alls och vänder bort huvudet eller så börjar han prata om något annat.
Jag försökte ändå att förklara att man inte får spotta på folk, jag frågade varför han gjorde det, att man inte får göra så igen, att X blir ledsen när det händer osv. Jag fick ingen respons av honom överhuvudtaget. Han svarade inte på något jag sa.
 
I övrigt så är varje dag en dag med bråk. Så himla tråkigt. Men han skriker åt mig, och jag antar att det är för att när droppen liksom runnit över för femte gången så skriker också jag åt honom eftersom han aldrig lyssnar, han kastar saker, han skriker och grinar om han inte får precis det han vill, han skriker och grinar om jag inte ordnar ex dricka, fika, middag på två sekunder när han vill ha. Han gör världens grej av blöjbytena, äter till största delen med fingrarna istället för med besticken, om han ens äter alls. Vill aldrig, aldrig klä på sig, vare sig vanliga kläder eller ytterkläder. Ja listan kan göras lång...
 
Och med allt detta trots, raseriutbrott och nej-sägande hela tiden så orkar inte jag heller. Då tappar jag mitt tålamod, jag skriker åt honom, jag säger nej till allt innan jag ens har hunnit tänkt efter vad det är han frågat efter.
Och då kommer ju slutsatsen att det är mitt fel, mitt beteende är vad som gör att han beter sig såhär. Jag skriker, då skriker han, jag säger nej till allt - han säger nej till allt jag säger.....
 
Nu ikväll så har jag en jobbig kväll. En mamma med tonvis med skuldkänslor sitter i soffan. För det är ju då dom kommer som mest. När barnen sover. När dom är snälla, tysta och lugna.
Jag får dåligt samvete för att jag i princip aldrig kan leka med Travis själv, på hans villkor, med hans fantasi för att Kai är ju också med på ett hörn. Han vill bli buren på, han är hungrig, han måste byta blöja, byta kläder, han är trött, törstig osv. Travis vill leka med mig, jag vet det, men han har nästan slutat fråga eftersom han vet att jag alltsom oftast säger nej, eller så börjar vi något som jag måste avbryta. Besvikelsen i hans ansikte skär som en kniv i hjärtat varje gång.
Jag får dåligt samvete för att jag å andra sidan inte ägnar massor med knyta-band tid med Kai för att Travis är så jobbig hela tiden.
Jag får dåligt samvete för att jag alltid säger nej, för att jag tappar allt och skriker.....
Varför gör jag det för? Jag älskar ju mina barn över allt annat på denna jord. Det finns liksom inga två som kan få mig att känna så mycket än dessa två.
 
Vad gör jag då när båda barnen drar åt två olika håll och jag står där i mitten? Jag gör ingenting. Jag låter Travis hålla på med vad han nu gör och jag låter Kai gråta. Och så ägnar jag 100%-ig uppmärksamhet åt att... torka av diskbänken, hänga tvätt eller något annat helt oväsentligt och obetydligt just för stunden. Och det är ju inte att vara en bra mamma, eller hur?
Jag börjar sväva iväg... kommer mitt beteende göra så att mina barn blir hemska personer senare i livet? Kommer de inte lyssna på mig när de är tonåringar? Bara göra som de vill och skita i mig och vad jag säger?
Är det helt avgörande för framtiden att jag under en period just nu när Kai är som han är och Travis är i trotsåldern, är helt lost som mamma?
 
Det spelar ju liksom ingen roll hur jag agerar eller reagerar. Inget blir bra.
Snälla kan någon säga att någon iallafall känner igen sig lite?
1 Sandra :

skriven

Gud vad jag känner igen mig i precis allt du skriver. Både i barnens beteende och dina funderingar kring beteende som förälder. Så du är absolut inte ensam. Kanske låter konstigt men jag brukar försöka tänka på Astrid Lindgrens ord "ge barnen kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv" Försöker tänka på det när nora är som jobbigas och skiter i bestick kastar mat, vägrar städa osv osv.

2 Åsa:

skriven

Dessvärre så kommer skuldkänslor och trots finnas med tills barnen blir vuxna skulle jag tro. Det är en grej som man får på köpet! Snart kommer du ha ångest över att du jobbar heltid och att du inte hinner träffa barnen förutom på helgerna. Det är alltid något när man har barn! Försök i stället av att bara slappna av och hitta ett bra sätt för Travis när han får utbrott,jag tycker en timeout stol i hallen funkar sjukt bra! Och nej det är inte förtidigt att vara hård med dom små! Kai är fortfarande liten och behöver dig på ett annat sätt och det måste han få ett tag till sen lovar jag att du kommer hitta en fin balans mellan att ge båda pojkarna det dom behöver i egentid och då kommer dom även ha nytta av varandra vilket dom inte riktigt har ännu. Älskar er <3

3 Sara:

skriven

Amen!!!!!! Jag har en dotter på 1.5 som låter EXAKT som Travis! Dock kan hon inte prata men visar ned sina höga stämma och kropp när något inte duger. Allt är ett enda bråk, från morgon till kväll. Och jag har bara ett barn! Väntar ett syskon så de kommer skilja 2 år och 3 månader mellan dem, och jag känner redan skulden och ångesten komma farandes. Hur ska det kunna gå?! Vill bara säga att du inte är ensam om känslorna, eller tålamodet. Läs den här artikeln om "trots" så kan det kännas lite lättare. Du har fler mammor bakom dig<3

http://www.alltforforaldrar.se/artikel/sönderstressade-barn-–-en-myt

Svar: Heja oss Sara! Heja heja oss som är hemma och är föräldralediga! Kram!
Lellelii

4 mami:

skriven

Aaaa gumman så ere...:)

Kommentera här: