Lellelii

Det här med att numera ha ett krypande barn samtidigt som man har en soon-to-be 3-åring som har övergått från den (så här i efterhand ) lättsamma trotsen som började i somras till den berömda 3-års trotsen är ibland lite meckigt för att uttrycka sig milt.

 

Min yngre förmåga har även han ett jäkla humör, precis som sin storebror, så det blir en del höga ljudnivåer när Kai vill leka med det Travis leker med, Travis vägrar låta honom göra det, Kai vägrar låta sig bli nekad, kryper därmed upp till det Travis tagit ifrån honom och fortsätter leka, och Travis blir då skogstokig och så fortsätter den onda decibelförlamande cirkeln. Från morgon till kväll.

 

Men sen har vi de där 10 minutrarna där det på något vis leker "tillsammans" trots att Travis precis har kommit upp i den åldern att han har börjat leka med andra istället för BREDVID andra och Kai fattar ju halv sju om "tillsammanslek". Den där kvarten när Travis ropar från hallen till Kai som sitter i köket att han ska komma in på hans rum, hur Kai vänder sig mot Travis, skiner upp i ett fantastiskt leende och kryper mot honom. Hur Travis vet exakt vad han ska göra för miner eller rörelser eller läten för att få sin lillebror att brista ut i ett helt hopplöst hjärtligt, hickande skratt, och att han gör det av egen fri vilja för att han VILL se sin lillebror glad. Ja då får man plötsligt tillbaka den där tappade energin...

 

...tills Kai är framme vid dörren till Travis rum och Travis smäller igen den framför honom och skriker: NEJ KAI, MITT RUM! förstås. Då börjar vi om igen då. Hashtag: Närläggersigtvåbarnschocken? Hashtag: Närmanfårtredje?