Lellelii

"Gud hur har föräldrarna uppfostrat det där barnet egentligen?". Det var tankar jag inte sade högt men som syntes i min blick när jag såg mödrar/fäder med absolut uttryckslöst ansikte, fullkomligt dra sina gallskrikande meterlånga barn efter sig.

 

Efter i förrgår vet jag hur det är. Och ser jag det nu så vill jag bara springa fram och ge dom en kram och säga att det blir en bättre dag i morgon. Jag vill att någon ska krama mig och säga det, för det är fruktansvärt.

Jag och Travis skulle i sann moder-och-son anda GÅ tillsammans på affären och handla tillbehör till middagens våfflor. På vägen dit skulle vi hitta spännande stenar/pinnar/insekter och titta på grävmaskinen på byggarbetsplatsen nextdoors.

Låter ju rosa-moln-fluffigt eller hur?

 

Det började innan vi ens hade hunnit utanför dörren. Travis VÄGRADE låta mig ta på han skorna. Han skulle först och främst inte går ut med skor på överhuvudtaget. När han sen gick med på att inte gå i strumplästen så fick jag under inga som helst omständigheter hjälpa honom på med skorna. Tyvärr kan han inte sätta på sig skorna själv så vansinnesutbrottet var ett faktum. Igen.

Vi kom ut iallafall och började gå. Vi hittade "världens största pinne", han höll mig i handen när vi korsade vägen och livet lekte i eftermiddagssolen. På affären gick det också bra. Han ville sitta i en bil-vagn och satt där och tutade och tjatade inte om nått där inne. Jag blev så till mig att jag köpte glass att ha på våfflorna i rent kärleksrus.

 

Så skulle vi gå hem igen...  Efter 10 meter vill han bli buren. Jag vägrar. Jag har en påse att bära på och jag tänker inte bära på ungen bara för att han plötsligt blev lat. Ungen vägrar gå och börjar grina. Glassen smälter i påsen. Jag knuffar han lite i ryggen för att han ska gå framåt men han har bly i skorna och stretar emot mina lätta knuffningar. Då får jag nog. 100 meter från hemmet så tryter mitt tålamod totalt, och jag tar tag runt min sons arm och släpar med mig honom hem. Han gallskriker och viker benen. Jag lyfter upp honom i den ena arm jag har ett fast grepp om. Min blick är totalt fokuserad rakt fram. Jag har stängt av hörsel och känslor. Vi passerar andra barn som tittar, andra vuxna, andra föräldrar som stirrar. Jag tittar inte tillbaka. Travis skriker alltjämt och försöker ta sig ur mitt grepp, men misslyckas. Äntligen är vi hemma. Jag lyfter in Travis i lägenheten och han springer till pappa och slutar på en sekund att gråta och skrika, och återgår till att leka.

 

Det var alltså ett test. Ett av alla test han kör med mig/oss nu. Varje dag. Och trots att jag vet att detta är en jobbig tid för barnet också så skriker mitt huvud: Åh denna trotsålder, kan du försvinna!