Lellelii

Vet man när man är klar med att skaffa barn? När det inte ska bli några flera, någonsin? Den tanken skrämmer mig lite faktiskt. Att någon gång så ska man ju vara klar liksom. Var graviditeten med Kai min sista graviditet i livet? Var det min första och sista "normala" förlossning? Kommer jag aldrig mera få känna ett litet liv sparka i magen min, kommer jag aldrig få uppleva de där förjäkligt onda värkarna när det är dags att få träffa den som grott och växt inuti mig i 9 månader? Jag tycker att en graviditet är ganska långtråkig och jobbig på sätt och vis, men det är ju helt fantasiskt vad MIN kropp är kapabel till. Är det slut nu? Efter 18 månaders graviditet under 3 ändå rätt korta år i jämförelse med resten av alla år i livet.

 

Jag vet inte. Jag känner mig inte klar. Visst, det är väldigt krävande och mycket som måste pusslas ihop när man har två barn, men för varje dag som går, för varje vecka så blir det lättare och lättare. Det svåraste nu är hur jag ska kunna ge båda barnen lika mycket uppmärksamhet och kärlek samtidigt, när de båda har så helt olika behov. Men trots allt detta, trots att jag ibland måste gå in i sovrummet och lämna en arg, skrikande tvååring och en gråtande 4-månaders som jag inte ibland vet vad han vill och bara andas eller skrika i en kudde, eller fälla en tår så inte barnen ser, så känner jag mig inte färdig. Jag vill ha fler barn. Iallafall ett till. Och jag hoppas att den dagen kommer så småningom. Att allt i min relation går bra och att vi båda vill ha ett till barn att älska när vi är mogna för den dagen.

 

Men sen då? Om den dagen kommer och vi får ett tredje barn, kommer det då infinna sig en känsla av avslut hos mig? Att man nu är komplett som familj? Min familj är komplett redan nu, som den är, på sitt egna vis, men jag har mer kärlek att dela med mig av om jag får möjligheten. Jag menar, jag skulle aldrig ta bort ett barn om jag "råkade" bli gravid oavsett om jag hade 3 eller 4 barn sedan innan. Så kommer alltid känslan av att en till är ok, ända tills det fysiskt sett inte går längre eller hur vet man att man är färdig?

 

Hur känner ni? Känns det som ni är klara och nöjda med de antal barn ni har eller hur ser/känner ni ang detta?