Stolt som en tupp!

Visst är man stolt över sina barn i tid och otid? Det hör föräldraskapet till. Men när någon utomstående erkänner något hos ens barn så trillar man ju av pinn av stolthet. 

Det hände mig idag. 

Jag lämnar Travis på förskolan och blir tillsagd att vänta kvar då en av pedagogerna vill prata med mig. Likt ett förskolebarn själv trodde jag att jag skulle bli uppläxad över något fel jag gjort, men så var icke fallet. Istället så får jag höra att Travis inte leker alls med de barn i sin egen ålder, att han inte riktigt passar in, blir understimulerad i de aktiviteter de barn i hans åldersgrupp ( 1-2 ) håller på med, för att han är- som hon sa- för smart. 

Och precis då så dog jag stolthetsdöden. Tre gånger om. Min son, i framkant för sin ålder.

Kontentan av samtalet var iallafall att de ska prova sätta Travis i gruppen med de lite äldre barnen. 

Jag var också väldigt tidig med det mesta när jag var liten. Kunde läsa flytande vid 4 års ålder tex. Så det kanske går lite i arv, dessutom så tror jag vår tvåspråkiga familj gör mycket för utvecklingen. Jag säger det igen. Jag känner mig sjukt lyckligt lottad som har barn som får två modersmål. 



Travis ❤️ 
1 mami:

skriven

LIK MOR SIN på alla plan där :)

Kommentera här: