Slutar deras hjärtan att slå gör mitt också det.

Jag och Jay betar av alla säsonger av SOA. Eller Jay för andra gången och jag har precis fått min SOA-oskuld tagen. Vi är bara på säsong ett ännu och det tog några avsnitt innan jag blev fast. Efter avsnittet före det vi såg igår så var jag fast. Efter avsnittet vi såg igår så hatar jag serien lite grann. ( Ok spoiler alert nu för er som inte sett, men jag är ju så mycket efter så det känns orimligt )
 
Jag talar om avsnittet och scenen när Donna skjuts ihjäl av misstag, där kulorna var ämnade för Opie istället. Jag klarar inte av att se sånt längre. Två små barn säger godnatt till sin mamma, och det är det sista dom säger till henne. Någonsin.
Tårarna fullkomligt sprutade ur ögonen på mig, och Jay erkände att när han jobbade i Ullånger och kollade så fällde han en tår han också.
 
Jag var tvungen att försäkra mig om att mina barn var ok där de låg i sina sängar och sov så jag gick först in till Travis och pussade honom på kinden så han vaknade till lite, och sedan samma sak med Kai. Det kan aldrig få hända dom någonting, aldrig. För då slutar jag att funka. Slutar deras hjärtan att slå så gör mitt också det.
 
Och jag kan heller aldrig se framför mig hur ett liv skulle vara om de inte hade mig, sin mamma. Hur Travis skulle fråga vart jag var, prata om mig, vela att jag "kom hem från jobbet", hur han skulle sakna attt linda sina små fingrar in i mitt hår när vi sover tillsammans, lägga sina små armar runt min hals och säga: Jajuuu ( Love you ) när han ska nattas. 
Och Kai, så mycket som hans lilla ansike skiner upp om jag varit borta en hel dan är oslagbart. Han saknar mig även han trots sin ålder. Han som vill trycka sin lilla äppelkind mot min när jag bär omkring på honom, för det har blivit lite av vår grej. Han som, om jag tar av mig glasögonen och tittar djupt in i hans ögon, skrattar så han håller på att kikna av den närhet som kommer av just det att vi tittar på varandra. Han älskar att titta på mig,( och sin pappa och storebror )  det är by far det bästa han vet.
 
Efter det här kunde jag inte sova. När Travis äntligen vaknade och kom över till oss och Kai hade vaknat för att äta så kunde jag somna in helt avslappnat. Med Kai andandes till vänster om mig och med Travis till höger om mig med sina fingrar i mitt hår och sina fötter i mitt ansikte. Bästa sömnen jag haft på länge.


 
( Det hjälpte inte direkt att jag efter avsnittet, efter pussandet av mina sovande barn, ligger i sängen och läser det här heller. Så himla fint och perfekt skrivet av Natasha Craig så jag grät lite till. )
 
 
10 things your mother never told you.

1. Du fick henne att gråta… ofta.
Hon grät när hon fick reda på att hon var gravid. Hon grät när hon födde dig. Hon grät första gången hon höll dig. Hon grät av glädje. Hon grät av rädsla. Hon grät av oro. Hon grät för att hon tycker om dig så mycket. Hon kände din glädje och din smärta och delade den med dig, oavsett om du visste om det eller inte.

2. Hon ville ha den sista biten av kakan.
Men när hon såg dig titta med de där stora ögonen och slicka dig runt munnen med den där lilla tungan så kunde hon inte äta den. För hon visste att det skulle göra henne mycket lyckligare att din lilla mage fick kakan än hennes.

3. Det gjorde ont.
När du drog henne i håret, när du tog tag i henne med de där vassa naglarna som verkade omöjliga att klippa. Det gjorde ont. När du ammade och bet hennes bröst, det gjorde också ont. Du knäckte hennes revben när du sparkade henne inifrån magen. Du sträckte ut hennes mage under nio månader. Och du gav henne ett helvete av smärta när du först kom till den här världen.

4. Hon var alltid rädd.
Från det ögonblick du föddes så gjorde hon allt i sin makt för att skydda dig. Hon blev din björnmamma. Hon var kvinnan som ville säga nej när grannflickan frågade om hon fick hålla om dig. För i hennes värld kunde ingen hålla dig lika säkert som hon. Hennes hjärta hoppade över några hjärtslag när du tog dina första steg. Hon höll sig vaken om nätterna för att se till att du kom hem ordentligt, och väckte dig tidigt för att du skulle hinna till skolan. Varje gång du vrickade en tå eller snubblade fanns hon där nära. Varje gång du hade en mardröm eller feber fanns hon där för att lyfta upp dig ur sängen. Hon fanns alltid där för att se till att du var okej.

5. Hon vet om att hon inte är perfekt.
Hon är sin värsta kritiker. Hon vet om alla sina brister, och ibland hatar hon sig själv för dem. Allra hårdast är hon dock mot sig själv när det gäller dig. Hon ville vara den perfekta mamman, och inte göra några misstag – men eftersom hon är mänsklig så gjorde hon förstås misstag. Hon försöker förmodligen fortfarande förlåta sig själv för dem. Hon önskar av hela sitt hjärta att hon kunde resa tillbaka i tiden och göra saker annorlunda, men det går inte. Så var snäll mot henne och vet med dig att hon gjorde sitt bästa.

6. Hon tittade på dig när du sov.
Det fanns gånger då hon satte uppe till 03 på natten och bad för att du skulle somna. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna när hon sjöng för dig och hon bad dig att ”snälla, snälla somna”. När du äntligen somnade så la hon dig ned och för en kort stund försvann all hennes trötthet, när hon satt bredvid dig på säng och såg ditt änglalika ansikte utrycka mer kärlek än vad hon någonsin trott var möjligt. Trots hennes trötta armar och rödsprängda ögon.

7. Hon bar dig betydligt längre än nio månader.
Du behövde bäras. Så hon gjorde det. Hon lärde sig att bära dig när hon städade, hon lärde sig att hålla dig medan hon åt. Hon höll dig till och med när hon sov, för det var det enda sättet hon kunde få sova ibland. Hennes armar blev trötta och hennes rygg gjorde ont, men hon höll dig för att du ville vara nära henne. Hon gosade med dig, älskade dig, pussade på dig och lekte med dig. Du kände dig säker i hennes armar, lycklig i hennes armar. Du visste att du var älskad i hennes armar. Så hon höll dig, så ofta och så länge som du behövde.

8. Hennes hjärta gick i bitar varje gång du grät.
Det fanns inget ljud som var så ledsamt som det från när du grät eller syn så fruktansvärd som den när dina tårar rann ned för kinderna. Hon gjorde allt i sin makt för att få dig att sluta gråta och när hon inte kunde göra det gick hennes hjärta i tusen bitar.

9. Du kom alltid först.
Hon kunde vara utan mat, dusch eller sömn. Hon satte alltid dina behov före sina egna. Hon ägnade hela sina dagar till att se till att du hade vad du behövde, och när dagen var slut hade hon ingen energi kvar till sig själv. Men nästa dag vaknade hon och gjorde om allt igen, för att du betydde så mycket för henne.

10. Hon skulle göra om allt igen.
Att vara mamma är ett av de tuffaste jobb som någon kan ha och det är inte sällan som du närmar dig gränserna för vad du klarar av. Du gråter, du får ont, du försöker, du misslyckas, du jobbar och du lär dig. Men, du upplever också mer glädje än du någonsin trodde var möjligt och känner mer kärlek än vad ditt hjärta klarar av. Trots all smärta, sorg, sena nätter och tidiga morgnar som du tvingar din mamma att gå igenom, så skulle hon göra om allt det där för dig, för du är värd det för henne. Så nästa gång du ser henne, tacka henne. Låt henne veta att du älskar henne. Hon kan aldrig höra det för många gånger.

 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: