Lellelii

Det här kommer bli ett tycka-synd-om-mig-själv-inlägg. Be aware.

 

Varför får jag så "jobbiga" barn? Det har varit kämpigt med Travis ända sen han föddes på olika vis. Svårt eksem som har lett till att han inte sov bra alls under sitt första levnadsår. Han har också i perioder varit extremt mammig, vilket har varit väldigt påfrestande för både mig men även Jay som känner sig otillräcklig. Travis är nu mitt uppe i den helvetiska trotsåldern och som grädde på moset så är han återigen i en fas där det endast är jag som duger. Och detta trots att vi bråkar minst 10 gånger om dagen. Det är ändå jag som är den enda som får byta blöja, klä på, borsta tänderna och natta. Detta medför att jag känner mig otroligt låst.

 

Sen har vi den yngre förmågan i familjen. 5-månaders klumpen Kai. Allt såg väldigt lovande ut när han föddes. Han var helt olik Travis i allt. Han hade inte problem med magen, han sov mycket och nätterna så åt han 1 gång och sov sedan vidare resten av natten. Äntligen tänkte jag. Nu fick jag mig en lugn och "problemfri" bebis som tack för hur jobbigt vi haft det med T.

Men ju äldre han blir desto mer faller han in i sin storebrors mönster. Kai kan inte vara själv i mer än två minuter typ. Då börjar han grina. Inget duger, inte att ligga i babysittern, inte sitta i gåstolen, inte i matstolen, inte ligga på en filt på golvet och kika. Efter max 5 minuter så börjar han gråta och vill bli upplyft. Av mig. Även här är det mamma som gäller till 90%. Bär någon annan honom så känner han att det inte är jag och blir ledsen. Så dagarna ser ganska lika ut. Jag bärandes omkring på min något tunga yngsta son och får inget gjort hemma och på köpet så blir Travis ganska mycket lämnad att roa sig själv och utan uppmärksamhet. Den senaste veckan så har även sömnmönstret ändrats drastiskt. Visst det kan vara en fas, eller tänder ( men jag har känt efter och känner inget där ännu ) men det börjar precis som det gjorde med Travis. Kai är sjukligt trött. Men han kommer inte till ro. Han kan somna för att efter 5 minuter ha "sovit klart" för att han inte slappnar av och kommer till ro. Och då är han givetvis fortfarande trött men blir för ledsen för att kunna somna om. Så på dagarna nu sover han max 45 minuter, på hela dagen! Ni kan ju förstå gnället och grinet som blir ett resultat av denna uteblivna dagssömn. Om nätterna så har han alltid varit helt ok. Han lägger sig vid 20-21, sover till 04, äter, somnar om direkt och sover till 08. Inte längre. Han lägger sig samma tid, men vill ha mat första gången runt 00-01, för att sedan knorra i sängen i nån timme innan han somnar om, för att sedan vakna igen och äta vid 05, och sedan mera knorr. I natt var jag vaken större delen av natten, och så åkte J och jobbade kl 08.

 

Hur min dag har varit?

TIllåt mig att överrösa er ännu lite mer i min självömkan.

 

Jay åker och jobbar. Jag kliver upp likt en zoombie och möts av en bebis som spytt ner hela sig själv och sin säng. Under tiden jag byter kläder på ungen så hör jag Travis demolera hela sitt rum.

Ger Kai gröt till frukost, och badar honom sedan pga oanstående incident. På med rena fina och dessutom helt NYA kläder. Lyfter upp honom från skötbordet, och han spyr ner hela sig och mig.....

Travis håller fortfarande på att slå sönder sitt rum av oklar anledning trots flertalet tillsägningar från mig.

Utanför fönstren är det en blandning mellan spöregn, storm och snöfall i sidled. Jag tänker med andra ord INTE gå ut med barnen. Kai är trött, jag söver honom plättlätt på soffan. Han sover i 4 minuter. Sen vaknar han och är färdigsoven. Batteriet i ipaden har tagit slut vilket triggar igång Travis på alla cylindrar resten av dagen och han vrålgrinar ( japp man kan det. Vrålgrina ) över att han inte kan spela på den. Kai börjar då grina ännu mer för han är ljudkänslig över plötsliga höga ljud ( alltså travis avgrundsvrål ) och det bildas en symbios av grin som pågår till och från i två timmar....

Jag gör lunch till Travis, han äter inget alls utan spiller ut hela sitt glas med mjölk och grinar över att han vill äta godis itstället.

Efter denna katastroflunch så fortsätter grinandet. En Travis som inte får som han vill och en övertrött Kai som spyr ner hela sig själv igen, och jag får byta kläder för tredje gången på honom. Sen ringer mamma, och då får hon höra tre gråtande personer i andra änden av luren. Varav den tredje alltså är jag själv som håller på att bryta ihop. Efter en halvtimmes prat i telefonen så lägger vi på och grinkavalkaden fortsätter. Jag och T har nu en strid om att han måste plocka ihop på sitt rum eftersom han både stökat till å de grövsta samt förstört en del leksaker som nu måste slängas. Han vägrar. Jag ger mig inte. Inte han heller. I bakgrunden sitter Kai i babysittern och är missnöjd över att inte få bli buren på. Jag ångrar i ett svagt ögonblick valet av att skaffa två barn. Att ha 1 är så fruktansvärt LÄTT!

 

Jay kommer äntligen hem.... Travis slutar grina. Men Kai fortsätter. Och jag sätter mig och skriver detta blogginlägg.
Helt slut...

 

Ny dag i morgon, eller hur säger vi föräldrar?