Lellelii

Idag blir Kai en vecka gammal. En vecka sedan jag födde honom. Världens längsta och världens kortaste vecka på samma gång.

Så mycket som förändrades på alla möjliga plan men också en massa saker som fräschades upp och som man blev påmind av sen första spädbarnstiden.

Hur små de små liven är, hur otroligt hjälplösa de är. Alla miner deras små ansikten omedvetet framkallar som man kan sitta och titta på hur länge som helst med töntiga påklistrade leenden som bara växer och växer. Hur svårt det är och vilken tid det tar att byta blöja på en 3,5 kilos med en kropp som en fågelunges jämfört med en tvååring.

På tal om tvååring. Hur stor blev inte Travis helt plötsligt!? Det är nästan så att jag förväntar mig att han ska stega fram till mig och fråga om jag kan köpa ut en kasse bira på bolaget åt honom. Behöver ungen ens blöja är andra tankar som slår mig ibland. Men så måste jag hejda mig. Han är ju inte ens två år min älskade, bästa, fantastiska, perfekta, smarta pojke.

Han har förändrats lite. Det blev en omställning för oss alla när Kai kom och blev herre i huset. Travis vill ha nappen på dagtid eftersom Kai har en, han gråter för småsaker och han gråter mycket högre. Han gnäller mer och gör saker han vet att han absolut inte får göra. Så det blir mycket: NEJ Travis, blandat med att jag får sjukligt dåligt samvete över att jag inte kan ge honom mitt fulla jag, full uppmärksamhet och leka med honom när han vill, för att jag måste amma och för att jag inte KAN nu när jag har så ont efter förlossningen.

Det är det jag lider av mest just nu, trots att den fysiska smärtan är det som märks mest. Jag tycker så otroligt synd om Travis som ibland vill bara göra saker med mamma och jag måste säga nej.

Gud så jag längtar till smärtan går över och jag har läkt ihop så jag iallafall kan bära på min äldsta godbit, lyfta upp honom och kramas och dansa eller bara sitta på golvet ett tag och leka med lego.

 

Men vi har fått oss en snäll och trött pojke i Kai. Inatt sov han från 00-07 utan att vakna. Nätterna innan har han vaknat upp en gång runt 04 och ätit och sedan somnat om på en gång och sovit till 07-07.30

Han är vaken ett par timmar på förmiddagen och sen sover han i regel från 11 och ända fram till 16-17 tiden. På kvällarna är han vaken från 18 fram tills det är dags att sova för natten. Och det är även då han äter som mest. Han gråter sällan, gillar att vara nära, gillar när man smeker honom på kinden, tittar och framförallt lyssnar uppmärksamt när han är vaken. Det gick lättare den här gången att snappa upp mönster, se vad som funkar och inte funkar, vi är tryggare i våra roller som föräldrar och det bästa av allt, vi får sova ( peppar peppar, jag vet att det kan ändras på grisblink )

 

Jag trodde ett tag att jag skulle hormondrabbas av babybluesen denna gång med, men det var bara första dagen hemma som blev lite jobbig, och efter det så har det gått bättre och bättre.

I morgon kommer ett eldprov. Jay ska iväg några timmar och jobba, så jag ska vara själv för första gången med båda mina söner. Jag måste erkänna att jag är lite stressad och kan för allt i världen inte förstå hur man gör. Hur gör man alla ni med två barn? Och som hat två barn som varit relativt små samtidigt?