Lellelii

Det blir aldrig så påtagligt att det är hårt jobb att vara förälder till två killar under 3 år när den ena av dem är sjuk. Den ena är i det här fallet Travis. Det började med feber och som nu har utvecklats till en ilsken hosta och en mycket tät näsa. Detta betyder givetvis ingen förskola utan att kureras hemma istället. Bara dom orden är ju otroligt krävande, eftersom saker att göra för att underhålla den sjuke ( som ändå är rätt så pigg och rastlös ) är relativt små. Vi kan inte åka och hitta på saker eller hälsa på folk pga smittorisk och att vara ute är han ändå inte skitsugen på. Vi har med andra ord hamnat i luven på varandra rätt mycket denna vecka. Och mitt i all denna jag-är-sjuk-ge-mig-tonvis-med-uppmärksamhet så sitter 6-månaders Kai och är precis som en bebis är. Hungrig, trött, nyfiken och närhets/kärlekstörstande. Och så har vi mamman. Jag själv. Som inte vet åt vilket håll jag ska vända mig.

 

Det är sannerligen pårestande att få två barn så tätt. Travis skulle precis fylla 2 när Kai föddes. Man har precis lärt sig sitt första barn, för det tar ju typ 1,5 år innan alla bitar faller på plats och man har gått igenom första årets alla faser. Nu finns det en stabil sovrutin för barnet, barnet kan äta vanlig mat och äta själv. Man kan kommunicera med varandra. Allt har blivit lite lättare ( och lite roligare )

Och så pang bom så började det helt plötsligt om! ( Vi var såklart förberedda, men det går ändå inte att föreställa sig hur livet blir med två barn istället för ett ) Vem är den här nya lilla krabaten? Vad tycker han om? Det är back to matning om nätterna och faser som ska gås igenom. Det är tandsprickning, separationsångest, krånglande magar när man ska börja med fast föda, det är tårar som sprutar som man inte har någon aning om varför och det är olidligt jobbigt om en förkylning landar på dörrmattan.

 

Sammantaget så kommer det vara ungefär 4 hela år som jag intensivt både kämpar och glädjs åt utvecklingen hos mina söner. 4 ÅR! Det är en lång tid att helt, fullt och fast dedikera sitt liv åt två andra som inte är mig själv. Och så har jag ju en fästman som kommer hem efter en dags arbete och behöver få kärlek han också. Och det från sin sambo och kärlek och inte som en mammafigur.

Jag lyckas bättre och bättre med att pussla ihop dagarna med grabbarna och att göra skillnad på att vara mamma Linnea och sambo Linnea. Men när veckor som denna kommer så är det kämpigt alltså. Tålamodet är inte där det borde vara och jag skådar september komma om 10 månader, när Kai ska skolas in så jag kan få börja arbeta igen. Och det är inte för att jag inte vill vara med mina barn utan det är för att jag ska kunna få en chans att sakna, längta och glädjas åt att komma hem till dom och att jag kan få börja ansvara för ett arbete istället för att bara vara mamma. Det ska bli spännande att se hur denna vecka ser ut nästa år!