Lellelii

Jag och Travis har inte ett så bra förhållande just nu, rent generellt. Han testar mig och sig själv till det yttersta varenda minut hemma. Ibland så hinn

er vi bara slå upp ögonen så har vi hamnat i luven på varandra för att något inte passade den lille herrn i huset.

Igår var ett lysande exempel. Vi var på affärn ( mormor var också med ) jag "råkade" köpa med mig ett par kexchoklad som jag packade ner i påsen tillsammans med de andra varorna och vi är sedan redo att lämna butiken och åka hem. Det är tydligen inte Travis som börjar stortjuta. Efter många om och men så listar jag ut att det är kexchokladen han vill ha. Det får han inte. Då eskalerar grinandet och han vägrar röra på sig förrän han har fått godis. Jag börjar gå mot utgången, säger åt han att man får inte godis om man inte lyssnar på mamma och grinar på det där viset. Han börjar grina ännu mer. Till slut så får jag dra ut honom i armen till bilen. Han fortsätter dock att skrika efter godiset och tårarna sprutar. Hela bilresan hem och från bilen och in och sedan även hemma.

Väl hemma så bryter jag av en bit och ger honom ( som jag lovat tidigare, att han skulle få när vi kommit hem ) men detta duger inte eftersom det inte är HELA chokladbiten och gråten eskalerar ytterligare en gång.

Nu är det också så att jag och min son är av samma skrot och korn. Det vill säga precis lika tjuriga båda två. Så jag ger mig inte. Ungen skall INTE ha hela kexchokladen. Och han ger sig inte heller och SKA ha hela och skriker och gråter så han nästan spyr för att han är så fruktansvärt irriterad på mig och för att han inte får som han vill.

 

Jag vinner tillslut, men poängen här är att detta är bara en av alla utbrott och konflikter vi har med varandra dagligen just nu. Jag trodde att jag kunde förbereda mig för trotsen, men det var som att försöka förstå hur det är att bli förälder för första gången. Det går inte.

Det finns tillfällen där jag på riktigt måste behärska mig för att inte ta tag i Travis och bli helt jädra bananas. För något av det värsta som finns är ju när människor inte lyssnar på en, eller hur? Oavsett ålder.

 

Jag frågade en vän som har gått igenom detta redan, om råd. Och jag fick jättebra sådan, som jag redan försöker använda mig utav men jag lyckas inte. Vad kan man göra för att underlätta trotsåldern något? Jag förstår att det är något som måste gås igenom, men varje dag är en lång och utdragen kamp mellan mig och min 2,5-åring och det är så himla trist att vara arg och tålamodslös dagarna i ända. Det blir som en ond cirkel. Ju kortare tålamod jag har desto mer testar han mina gränser och gör saker han inte får göra och sätter sig på tvären och säger Nej till allt.

 

Uppgivenheten är ett faktum.

 

( Det konstiga i det här är att idag när vi skulle på öppna förskolan och leka lite så gick allt superbra. Han klädde på sig utan att springa iväg/åla ur mitt grepp/grina/sparkas. Han ÅT upp ALL mat som jag gav honom när vi kom dit utan att kladda eller matvägra. Han lekte snällt, lyssnade på vad jag sa, var glad, var med på sångstunden, klädde sig utan större bekymmer när vi skulle gå hem. Ja för en utomstående så skulle denne inte förstå alls vad jag pratar om när det gäller denne unge herre )