Lellelii

Sådärja, då har man borstat tänderna för första gången sen i måndags då. De senaste dagarna har det nämligen inte prioriterats sånna lyxigheter som att rengöra gaddarna utan det har mer varit av allra nödvändigaste vikt att försöka överleva..

 

I måndags åt vi pizza till middag. Det blev lättast så eftersom Travis var magsjuk. På kvällen gick vi och lade oss alla tre med stor förhoppning om att morgondagen endast skulle bli en transportsträcka och att dagis hägrade på onsdagen. Klockan 04.45 går Jays alarm och jag säger åt honom att kliva upp. Jag mår prima likt en ballerina. Klockan 05.00 så vaknar jag till igen av att gårdagens pizza är på väg ut. Över-jävla-allt rent ut sagt. Jay drar iväg på jobbet och jag går tillbaka till en sovande son... som då vaknar och kaskadspyr över hela golvet. Jag sätter han då i min famn för att hjälpa lilla hjärtat på traven men misslyckas fatalt då jag istället joinar honom i kaskadkräkandet på golvet. Då förstår jag att detta inte kommer bli en barnlek och jag ringer hem Jay omedelbart. Det nästkommande dygnet är det värsta jag varit med om i livet. Jag hade kunnat kapa av vilken kroppsdel som helst för att slippa må så illa som jag gjorde ( gör ). Och det hade jag gjort, på plats. Om någon erbjudit sig. Tyvärr var det ingen som gjorde detta så jag fick genomlida smärtan. Inget jag drack fick jag behålla. Och jag hade under inga, INGA omständigheter kunnat ta hand om mitt barn. Helt omöjligt då det enda jag kunde göra var att sitta med huvudet ner i en skurhink. TACK GODE GUD FÖR JAY! Vilken hjälte han var varit! Jag kan inte med ord beskriva hur fantastisk han har varit som varit hemma och tagit hand om en sjuk flickvän, ett sjukt barn och ett hem i kaos som luktat horribelt.

 

Vinterkräksjukan har alltså drabbat oss. Travis är inne på dag 3 och jag på dag 2. Jay har ( peppar peppar ) klarat sig och skall prova att återgå till jobbet i morgon, och jag ska prova att tvätta all.... smutstvätt som producerats inom dessa fyra väggar den senaste tiden.

 

Jag har alltid varit en sådan som aldrig blir sjuk. Jag har min årliga förkylning i 3-4 dagar som sen är jag frisk. Jag har inte vart magsjuk sen jag var i kanske 10-års åldern och jag kan utan problem vistas runt människor som är sjuka utan att drabbas själv. Tills nu... dessa Jä**a barnbaciller alltså! Hur "starka" är de egentligen?

 

Och mitt i all denna misär så får jag en litet hopp om att åter få livet tillbaka, genom ett kärleksbevis och en present från min allra käraste sambo och son.

 

 

Jag är långt ifrån frisk, men idag kunde jag iallafall ta mig upp ur sängen och krama min son och äta en apelsin. Nu jobbar vi vidare på att bli friska.