På en av alla nattbussar från Bangkok så fick jag läsa ett 4-sidigt handskrivet brev som en person skrivit till en annan innan denne gav sig ut på sin resa. Det brevet sitter kvar i mig, och jag tänker på det ibland. Det var nämligen ett av de mest omtänksamma, peppande, upplyftande brev jag någonsin läst. Jag minns att jag till och med fick tårar i ögonen när jag var klar. I brevet stod uppmaningar, att göra det som faller en på och inte tänka efter. Att prata med så mycket folk som möjligt för det får en att växa själv som människa. Att le hela tiden mot sig själv och mot alla man möter. Där stod interna skämt som jag inte förstod men som fick mig att skratta ändå. Det fanns tips, råd, möjligheter och en beskrivning av saknad blandat med snäll avundsjuka för att denne person var borta, men att den skulle komma hem som en helt ny människa och få berätta hur allt hade varit.
Det där brevet tänkte jag på idag mellan varje fårben, mellan varje krok. Jag skulle vela läsa det där brevet igen. Sitta på den där nattbussen och spela det där sushispelet på telefonen och läsa det där brevet i mörkret när alla andra sov. Jag skulle vela träffa den där personen som skrev brevet. Trots att jag inte vet hur personen ser ut eller hur denne är så är jag säker på att denne är en helt fantastisk person och kärleksfull kompis. En kopia av det där handskrivna brevet borde alla ha i innerfickan på jackan nu när hösten och kylan kryper närmare och närmare. Det vill iallafall jag.
"du kan inte vinna jämt, nån gång måste du förlora igen"