Min far...
Denna mycket märkliga, fega, oansvariga man.
Han hade tydligen ett litet bråk med syrran idag. Eller hon vred upp han lite och han blev sur och la på luren. Min far är 54 år.
Han påpekade att han inte hört något av från mig. Inte minsann svarade jag på Gott Nytt år smset han skickade, ej heller fick han något grattis på fars dag! Och inte hade jag heller tackat för de 500 kronorna han hade satt in på mitt konto när jag fyllde år. Nej det var väl för lite pengar och jag är väl otacksam. ( Hur vet han mitt kontonummer överhuvudtaget? )
Pappa! Fick jag ens ett grattis sms eller telfonsamtal eller kort av dig när jag fyllde år? Hur ska jag kunna veta att jag fått en present om du inte säger något? Hur ska jag kunna tacka för något jag inte vet existerar?
Syrran uppdaterade han även att jag hade en pojkvän som jag träffat ett bra tag nu. Det hade han ingen aning om. Han visste att jag fortfarande var i Gävle. Eller så gissade han bara. Tydligen så finns det julklapp till oss barn från honom. Han tyckte han skulle sätta in pengen på mitt konto igen, men då sa syrran att han gott kunde ge mig den personligen. Då var hans ursäkt att jag aldrig var hemma... vad jag vet så åker jag hem antingen var 10 eller var 17 dag...
Och jag står på mig, envis som jag är. Han har inte ringt sen den gången för nått år sen då han sa att han ville att vi skulle höras mer. Pratas mer på telefon. Visst sa jag.... sen blev det tyst.
Ringer inte han och vill ta kontakt med mig så gör jag detsamma. Mitt liv flyter på i bra takt utan honom..
Därför fortsätter jag att sitta här, vänta på ett sms eller ett ljud från telefonen..
Jag mår inte dåligt av det. Inte ett dugg.
Jag vet inte ens hur min pappa ser ut idag.
Jag kommer inte ens ihåg hans röst.
"det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är"
skriven
vet hur det känns...vi klarar oss utan dem...det är de som förlorar på att inte ha en normal kontakt med sina barn...