Lellelii

Det här med att äta tillsammans med två små barn...

 

Förloppet innan, under och efter dagens söndagsmiddag såg ut såhär.

 

Ungefär i samma sekund jag började skala potatisarna till potatisgratängen så undrade Travis om inte maten var klar snart. Han godtog därefter inte ett nej utan fortsatte att fråga konstant, i hopp om att få ett annat svar. Vilket han inte fick. Gråt som följd.

Kai är hungrig. Gråt som följd. Han matas.. med gråt som följd ? Han ser att det är RIKTIG mat på G, och då duger inte nån liten klen barnmatsburk. Han mutas med oändligt antal majskrokar, eftersom även han inte verkar godta att maten ännu inte är färdig.

Vi dukar medan maten får sig en sista skjuts i ugnen. Travis sätter tallriken på huvudet och vispar med gaffeln i dricksglaset. Jag ryter till. Gråt som följd.

Maten serveras, well, allt utom majskolvarna som inte är riktigt klara. Travis vill då endast ha majskolv och säger att allt annat på tallriken som han tjatat efter i typ 2 timmar är: BLÄ. Gråt som följd.

Kai låter som en brandvarnare om han inte får skedvis med potatisgratäng rätt in i gapet varannan sekund. Jag försöker tillgodose hans önskan vilket resulterar i att min övriga mat kallnar i takt med barnens tårar.

Travis får sin majskolv. Den är glödhet. Jag berättar det för honom. Han biter i majskolven. Gråt som följd.

Samme unge man försöker sedan döva smärtan genom att dricka mjölk... som han istället spiller ut på sig själv och på golvet. Gråt som följd.

Kai verkar inte ha någon som helst känsla för mättnad men jag vill också äta så jag kastar mig in i skafferiet och sliter upp en konserv med majskorn och häller ut på bordet framför honom. Ungen blir tyst. Jag tar en tugga kall mat, Kai viftar ner 90% av majskornen på golvet. Jag sätter ner ungen på golvet, pekar på majskornen och försöker förmå honom att äta fallfrukten likt en hund. Det lyckas. Jag forsätter äta min nu iskalla mat.

Travis har druckit två glas mjölk och gnagt av tre majskorn på kolven och är numera färdig. Han går från bordet, sätter sig en meter bakom min stol med ipaden och spelar "London bridge is falling down" på högsta volym...

Kai kryper in under stolen med riktning mot sopen och skyffeln som står i hörnet. Likt en blodhund har han sniffat sig till att där ligger gamla vanilj/hallon-bollar han tidigare under dagen också viftat ner från bordet, men som nu tillsammans med damm och annat okänd torde smaka utmärkt. Tydligen gör det de också, eftersom jag inte ser vad han gör där UNDER min stol. Jag kommer varken bakåt eller utåt med dessa tvåbenta hinder i vägen så min sista tugga får jag äta ståendes.

 

Sen ler jag och Jay lite trött åt varandra och så var ännu en middag över.