öppna mitt hjärta och berätta något.
Jag har aldrig haft någon större ångest inför saker, aldrig fått panik eller haft känslor jag inte riktigt kan förklara. Jag har alltid varit realistisk och rationell i mitt tänkande. Och rett ut känslor och tankar på ett ibland kanske lite för mekaniskt sätt. Men när jag skulle boarda planet från Heathrow till Arlanda så fick jag vad jag tror kanske en form av ångestattack. Jag svettades, fick lite lätt yrsel, magont och allt inom mig skrek att det här var fel, fel, fel, att det enda rätta vore att kliva av planet och åka tillbaka, Men det slutar inte med det och där. När jag två timmar senare hörde de svenska flygvärdinnorna hälsa mig hjärtligt välkommen till ett varmt men växlande molnigt arlanda så ville jag bara brista ut i gråt och jag kände avsky. Inte avsky mot Sverige men svenskar och vårt språk. Jag mådde lite illa när jag hör hur ignoranta, arroganta och lite lätt irriterade vi svenskar är. Som om man alltid går omkring och är lite less på livet eller alltid vill hitta nått att klaga på. Svenskar i ett nötskal. Gnäll alltid på något så mår ditt medvetna jag lite bättre.
Jag tycker inte jag är förmer än någon annan för att jag bor i England, men kan det kanske finnas perioder i ens liv där inte ens eget land passar en? Kan det vara så, eller är det bara helt extremt tänkande? Jag tycker inte England är bättre än Sverige på något vis, men jag tycker att den atmosfär som råder och den mentalitet som finns naturligt hos människorna i England är uppfriskande. I Sverige måste folk anstränga sig så dom nästan skiter på sig innan de skulle stoppa någon okänd på stan för att ge en komplimang. I England skojar busschafförerna friskt med dig, tågkonduktörer kallar kvinna som man för darling för att det är ett trevligt sätt att bemöta någon och i alla butiker blir du mött med ett leende och en fråga om du behöver hjälp på ett eller annat sätt oavsett om det är att packa din matkasse eller hämta 340 olika storlekar till dig i provhytten.
När jag satt där på Sky City och åt min otroligt goda ost och skinkfralla som smakade jättegott för det smakade svenskt så mådde jag fortfarande lite dåligt. Ett litet tryck satt kvar över bröstet och det enda jag tänkte på var att hur fel det kändes att vara i Sverige och hur rätt det känns att vara i England. Och tillsammans med dessa två känslor en stor förvirring över hur jag kunde känna så när det enda jag velat göra den senaste månaden var att komma hem till min familj och vänner för jag hade saknat dom så mycket.
Dock är jag glad att jag inte fick ett infall och tog första flyget tillbaka till England, utan att jag satte mig på inrikesflyget till Östersund och spenderade 10 dagar där men mina nära och kära. Det gjorde mig så otroligt gott och jag var glad vareviga dag som jag var i min kära, vackra hemstad. Dock var jag minst lika glad när de tio dagarna var över och jag satte mig på Londonflyget igen, tillbaka till min fina J, Leicester och deras trevliga brittiska språk och sätt att vara.
skriven
Kommer ihåg när jag var i England vilket iof bara var en vecka, men folket är som du säger sjukt trevliga och man blev kallad för hun och love mm av alla man träffade! Fint folk det där, förstår att du trivs :)