Lellelii

Trotsen fortsätter hos Travis men den har blivit en yttepyttesmula lättare att hantera, ( om jag inte hinner bryta ihop först förstås ) men jag skymtar en sorts längtan eller önskan från honom själv att komma ur det här. Det är inte barnets eget fel den här tiden. Det är så mycket som händer på en och samma gång och då blir konsekvenserna såhär. Jag vet ju det, men det är svårt i stridens hetta att agera pedagoiskt och på barnets villkor.

Hur jag märker att han försöker bryta sig ur det då?

Jo för mitt i all trots så stannar han ibland upp och tänker efter. Han själv funderar på om även denna konflikt är värd att dra till sin spets. Och ibland slutar han, för att han själv inte orkar bråka.

Dessutom så kommer det spontant de mest uppfyllande kärleksförklaringar till mig och resten av familjen.

Till exempel igår när jag jäktade för att göra mig klar för att traska iväg på dagis så stannar Travis upp, tittar på mig och säger: Oj, va fin du är, mummy!

På väg hem från dagis samma dag stannar han vagnen, vänder sig och klappar Kai på kinden och säger: Mummy, jag love Kaijan.

Idag efter middagen så sa han: Jag tycker om dig mamma... och daddy... och Kaijan...och mormor...och Tobbe. Och nu ikväll i soffan precis innan han somnade med ipaden mellan benen och handen i mitt hår så kom ett: Jag love you mummy.

Det är som att han vill visa att han egentligen inte är en sån där jobbig liten kille som han på något vis känner att han är. Min fina, kloka och otroligt besämda äldsta son. Mitt liv vore en stor dos tråkigare utan dig. Du säger saker varje dag som får mig att häpna. Du vet så mycket som jag inte trodde en snart 3-åring kunde veta. Det ska bli otroligt spännande att se hur du kommer omfamna livet allteftersom du växer upp.