Lellelii

Jag tror att någon gång i V 22-23 någon gång så kände jag Travis puffa på mig från insidan av magen. Bara någon vecka senare låg jag och J i sängen i vårt KALLA sovrum i vårt hus i England och skulle sova. Jay som vanligt med handen på min mage, desperat att få ett livstecken från sin kommande son han också. Och så bara kom den! Sparken, rätt i Jays handflata. Jag minns att han ryckte bort handen och ut slapp en svordom, så paff blev han över hur tydligt det kändes. Och hur konstigt det är att känna något levande sparka en i handen från insidan av en mage.

 

Igår var det dags igen. Jag har känt små bufflingar sen v 17-18 nångång. Denna gång har jag ju vetat exakt vad det är jag väntar på så det var lätt att skilja på vad som var en bebis och vad som är tarmar som gormar. Jag önskar jag kunde säga att Jay har legat varje kväll denna gången också med sin hand på min mage, spänt väntat på att få känna sin nästa son... men tyvärr. Nyhetens behag med första har liksom gjort sitt. Nu fick jag istället säga till att: Nu är little bab 4 i full gång med att stretcha där inne så testa och lägg en tung hand på magen precis här, så kanske du känner något.

Sagt och gjort. Handen lades dit och genast så blev aktiviteten där inne ännu vildare! Det är det som är så häftigt. Att när bebis där inne börjar kunna känna beröring så är det som att den kan läsa av vems hand som är vems. För Travis sparkade aldrig lika mycket på mina händer när jag hade dom på magen som när Jay hade det.

Iallafall, lillebror i magen sparkade och grufflade mot Jays händer så mycket att vi båda brast ut i skratt där vi låg i sängen. Det är ju fantastiskt coolt ändå när man tänker efter, att jag bär på vårt barn och ser till så att de får näring, är skyddat och växer och utvecklas till att bli en bebis, redo att födas,

 

Detta kommer bli en dag att aldrig glömma, precis som den kvällen där för snart två år sedan när vår älskade Travis gav sig till känna för sina föräldrar.