Lellelii

Jag kan inte förstå hur någon annan engelska ens kan närma sig den snygga brittiska engelskan. Är inte alla på riktigt sjukt trött på den påbredda, skrikiga amerikanskan? Alla skriker ju och wailar när dom pratar! Sydafrikans engelska går bara inte att få sexig hur länge man än försöker. Australiensk engelska gör mig bara full av skratt. Varför, varför, varför måste de avsluta varje mening med att dra ut på ordet eller gå upp en tonart? Sjukt störande. 

Kanadensisk får godkänt, så också nya zeeländsk. 

Men åter till ämnet. Det var ju just Jays fantastiska röst som gjorde honom än mer intressant när vi träffades för första gången. Och jag kastas tillbaka till den gången i stugan i Norge varje gång jag numera hör någon ANNAN prata engelska. Jays röst får det inte att pirra i magen längre tyvärr, haha! 

Jag minns kvällen, natten och morgonen efter så väl. Jag vet att när jag körde Marias bil genom de bergsbeklädda landskapet, på väg hem till min egen stuga på morgonen så flinade jag för mig själv. Och hade fortfarande ett fånigt flin påklistrat när jag stannade för att hämta upp andra slagna hjältar som också ville hem, efter gårdagens festligheter. Pake, min, Maria och Karins roomie såg rätt igenom mig och skrattade högt åt mig och sa på sitt bredaste Skellefte-mål: Såå jävla coolt Lelle, haha, tänk om ni skulle få små rock-kids. Satan va söta och coola de skulle vara. 

Jag viftade bort det, såklart. Några ungar skulle inte jag ha. Och speciellt inte med en tatuerad heavy metal kille från England. 

Men hur kommer det sig att jag kommer ihåg just den där meningen då? Den liksom planterades i mitt undermedvetna och stannade där. Det är lite coolt faktiskt...

Och resten är historia så att säga.