Lellelii

Dagis. Vilken utvecklingsboom för barn! Helt otroligt. Igår hade de filmat Travis när han nästan, nästan gick! Han stod upp helt själv i flera minuter. Långt längre än vad han har stått upp här hemma. Han lär sig så mycket om dagarna där borta. Nu går det bättre och bättre att äta själv. Han håller skeden rätt och stoppar den mer i munnen än på bordet. Han pratar mer och känner igen mer saker. Det känns som att i den här takten kommer han vara vuxen innan dagisåren är slut!

 

Han har dessutom nästan slutat gråta vid lämning. När vi kommer till grinden så säger han: Hej hej till alla barn och vinkar. Sen blir det små ilskna tårar när en fröken tar honom, men så slutar han när han liksom märker att det var inte så farligt att bli buren av någon annan. Vilket jag tycker är oerhört skönt så jag slipper få dåligt samvete direkt från morgonen.

 

Sen måste jag bara få inflika något ang att Travis ännu inte går. Jag har fått en del kommentarer som jag inte valt att publicera om att han är sen och där folk undrar varför han inte kan gå, när han ändå är 15 månader.

När Travis var runt 1 år så var jag lite stressad, jag jämförde honom med andra barn. ( Alla jämför sina barn med andra trots att man inte ska ) och jag undrade om det är något fel på honom. Nu har jag tagit reda på lite mer fakta och det är så att det som räknas som NORMALT för ett barn att börja lära sig att gå sträcker sig från 12-20 månader. vid 18 månader så får man om man vill gå på en koll för att se att inte barnet har något fel i öronen med balansen, i övrigt så gör dom ingenting. Utan det enda man kan göra som förälder är att uppmuntra när barnet går längst möbler, står upp osv. Man kan inte skynda ett barns utveckling alls. Och heller inte tvinga denne att göra något man själv vill. Dessutom är det så att är ett barn sen med motoriken så är det oftast så att barnet är mer utvecklad i andra saker. Och det är verkligen Travis. Jag ser att han kan så mycket mer saker med händerna exempelvis och förstår hur han ska lösa vissa "Problem" som ex leksaker har, än vad andra barn kan. Han är otroligt smart på så vis. Dessutom är han lite rädd, och vågar inte riktigt släppa taget och knata iväg än. Det kommer när det kommer. Och så lättvindigt tar jag och Jay det också nu. Han kommer inte bli den första ungen i världshistorien som aldrig kommer lära sig att gå. Han får ta den tid han behöver.

 

Egentligen blir jag irriterad på mig själv som skriver detta. Som måste på något vis försvara mig från något som fortfarande är fullständigt normalt. Sen blir jjag också irriterad på mig själv som ändå, trots att jag intalar mig själv att jag inte ska göra det, bryr mig om andras åsikter. Att de ändå rotar sig inom mig. Och slutligen blir jag irriterad på de som tycker något om detta. Varför engagera sig så mycket i min son? Lägg krut på ( om ni har ) era egna barn, erat eget liv, framtid och relationer. Det måste väl ändå vara så mycket viktigare än huruvida mitt barn inte går än trots sina 15 månader i livet.

 

Tack.