Hur man undviker insamlingsmänniskor....
Visst är det helt otroligt jobbigt när man råks på att bli stoppad av insamlingsfolk på gatan eller i matbutiker eller ännu värre! Om de knackar på dörren och man öppnar i tron att det är någon annan?!
Man tänker febrilt efter den absoluta bästa ursäkten att slippa donera pengar eller bli medlem i någon organisation men är man inte snabb i tankarna nog så blir det antingen att man stannar och ger en slant eller att man säger NEJ och låter nästintill hotfull. Mitt bästa knep är dock att låtsas prata i telefon. Men detta kräver då att man i god tid innan noterar dessa bössor eller människor i västar med clipboards som alla har ögon som hökar, redo att attackera sitt byte. Detta fungerar tämligen bara på insamlade på stan, ej vid knack-på-dörr eller i matbutiker.
Jag tycker dessutom alltid synd om dessa människor. Jag har målat upp någon sorts bild om att alla som sysslar med det här är egentligen arbetslösa, och det här var det enda jobbet som fanns tillgängligt, att de bara får betalt på provision, alltså per hur mycket pengar de lyckas samla in eller medlemmar de lyckas välja, så då blöder mitt omtänksamma hjärta ännu lite extra.
Jag har råkat ut för detta två gånger den här veckan. Första gången var i matbutiken i entrén ( där det liksom inte går att komma undan, man måste ju in och ut liksom ) där några ville att jag skulle intressera mig för något som hade med hundar att göra. Där blev min lösning ett NEJ samtidigt som jag syndade ut med vagnen så det rök om hjulen. Dåligt samvete direkt.
Den andra gången var igår när det knackade på dörren och jag i ett svagt själsligt ögonblick öppnade. Där stod en ung man från Marie Curie. De sysslar med cancer och vill få folk att skänka pengar så de kan anställa fler sköterskor som kan ta hand om cancersjuka i deras hem när allt hopp är ute så de slipper ligga på sjukhus. Jättebra ide såklart och cancer är hemskt på alla sätt och vis, och min mamma har jobbat en del i de här sammanhangen under liknande former, men jag har liksom inte råd! Med en mamma-penning på typ 2500 kr i veckan, vad ska jag säga?! Jo jag sa som det var fast ljög lite. Sa att jag fortfarande inte fått min ersättning trots att det bara är 6 veckor kvar och bl.a. Bla bl.a. Fick det att låta som det var mig det var mer synd om än de cancersjuka som sjunger på sista refrängen.
Det hela slutade iallafall med att jag fick ett lycka till och jag sparade mina surt förvärvade pengar. Dårligt samvete igen dock.
Men där har ni iallafall dagens i-landsproblem!