Jo Linnea, du ska ha en otrolig tur om du klarar dig ur en sadan katastrof

Jag ar alltid nagongstans tankt att om jag nagon gang hamnar mitt uppe i en naturkatastrof eller lat oss saga nagot som Estoniakatastrofen eller Twin towers sa kommer jag att overleva. Inte det att jag besitter en sadan overlevnadsinstikt att jag kommer pressa min kropp och psyke till det absolut yttersta och darmed klara mig. Nej, jag tror helt enkelt inte att det ar sa farligt som det later. Hur menar jag? Jo, sahar. Det ar ju bara en bat som sjunker, det ar bara for mig att sprina upp pa dack, hoppa i vattnet, simma, flyta meeed vagorna och vanta pa livbat. Annat exempel. Tsunamin i sydostasien 2004. Det ar ju bara en vag, jag hinner springa ifran den nar jag ser den, upp pa ett tak eller upp i djungeln.

Sjalvklart vet jag att detta inte stammer, men jag tror att hos manga av oss sa finns det nagon sorts undermedveten uppfattning om att vi kommer klara oss vid olyckor, katastrofer osv, en "detta kan inte handa mig"-vision. Att man ar oovervinnerlig. Ungefar som nar vi drommer. Eller i allafall jag drommer alltid att jag klarar mig utan en skrama om jag ar med om en olycka i drommen. Man klarar sig alltid, eller vaknar precis innan nagot hander.

Inte ens nar jag haromveckan lyssnade pa P3:s dokumentar om Flodvagskatastrofen, dar det berattades att vagens hastighet ar drygt 700 km/timmen, alltsa som ett flygplan! Och att dess styrka ar att jamfora med tva atombomber. Nej inte ens da kan jag fa in i min skalle, att Jo Linnea, du ska ha en otrolig tur om du klarar dig ur en sadan katastrof om du hamnade mitt upp i den.

Jag skulle vela veta varfor min och sakert manga andra hjarnor med min fungerar sa...

Kommentera här: