Lellelii

Det är för femte gången jag nu har köat för att få se mannen med de briljanta texterna, som passar alla och ingen på sitt alldeles egna sätt. Tolkningen har inga gränser! Jag trodde mättnaden efter den något självömkande men alldeles förträfflige låtskrivaren Lars Winnerbäck här i Östersund hade nått sin kulmen. Men ack så fel jag hade när närmare 2000 personer hade letat sig till Östersund hockeys egna palats för att se och höra mannen med det röda håret.
Jag ska inte förstöra det här med att påpeka min bortdomnade stjärt och onda rygg på grund av de hårda läktarplatserna utan ryggstöd, heller inte det studsande ljudet i lokalen under de lugna partierna av spelningen som endast var ett bevis på att Östersund behöver en inomhusarena för konsertbruk, för publik finns det uppenbarligen. Istället ska jag hylla denna gigant som alltid har stått upp för sig själv, dissat media och ändå har både nya och gamla fans som ständigt står kvar i vått och torrt. ( Det kändes för övrigt som om det var mer gamla och mindre nya fans, då mycket av idolskriken uteblev, vilket jag välkomnar å de grövsta )
Han bad lite om ursäkt för den inställda spelning han än gång förorsakat oss Jämtlänningar, nu var han istället den flygrädda pojken som kommit på att han är pilot. Och det visade han.
Med en aldrig för mig skådad glöd rev han av låtar med sådan intensitet och glädje att det var en fröjd att lyssna på. Rösten var ändrad, den var bättre! Bandet var bättre, Johan Persson var bät.. alltid lika bra som vanligt, vilket intstrument kan inte den mannen spela och det med bravur? Anna Stadling var briljant, hennes röst är lika säker som att snön kommer till Östersund när det är Skidskyttepremiär. Lasse själv hade längre hår än på länge, fler gitarrer än på länge och rockade sina smala ben så att scenen gungade.  En mix av nya låtar och gamla pärlor drogs av helt i min smak och extranumren tog aldrig slut!
Det enda jag vill slå ner på lite är publiken. Och jag slår fast vid att det är den jämtländska mentaliteten som gör att det aldrig blir riktigt drag nere på golvet. Likt våra nedsläckta gator så vågade vi bara hylla honom i mörkret, men å andra sidan gjorde vi det bra då för hallen vibrerade bitvis. Den enda som håller måttet på riktigt är den man med Barcelonatröja på som virvlade runt i det allt som oftast stillastående havet av huvuden nedanför min läktarplats. Om det var för att han hört att Zlatan gjorde 1-0 i Il Clasico eller om det var en norrländsk julskyltningsfylla som låg bakom den totala glädjen får vi aldrig veta. Men att Lars Winnerbäck är den godaste karamellen i påsen råder inga tvivel om, därför byter jag gärna ut mina chips mot en full påse av detta fler gånger.


Bäst igår: Varning för ras och Elden
Sämst igår: Förbandet Andreas Grega. En ironisk blandning av Markus Krunegård och Florence Vallentin. De spelae inte ens den låt jag ville höra. Och att försöka få en winnerbäck-publik att sjunga med i första låten? Skulle inte tro det. Ni är inte Springsteen.
Roligast igår: Takten de två framför hade. Nickedockorna


"det ät lätt att hålla käften och svårare att säga som det är" ( som Lasse W säger.. såklart )