Lellelii

Det tåls att sägas igen. Jag skäms ju sällan, eller i princip aldrig. Men igår på väg hem från jobbet fick en gubbe mig att känna mig bortkommen och det kan hända att jag skämdes en smula, i hans ställe...

Jag står utanför jobbet i min stora mössa och tjockaste fjällräven och vill att så lite kyla som möjligt ska nudda handen när jag ska ringa Tomas. Den försvinner med andra ord in i armen eller om man så vill långt upp i mössan. Tomas svarar och jag säger som sig bör "Hej".
I samma stund går en gubbe förbi helt själv i en alldeles för tunn jacka och en truckerkeps a la old old style. Han skiner upp och svarar mig med ett rungande "Hej, hej!" och går sen vidare.

Jag blir då så ställd och vilsen och bortkommen att jag inte får fram ett ljud och inte heller kommer ihåg vad det är Tomas precis har sagt. Jag stammar fram ett "va?" och förblir sen tyst i vad som känns som flera minuter, ENDAST för att jag inte vill såra denne man som blev så glad att någon okänd hälsade på honom en mörk vintereftermiddag i november. 


"det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är"